Idag fortsatte jag gödseltransporterna i gott sällskap av Bruce Springsteen. Jag börjar så småningom ha kört en lämplig mängd till Skärviksliden och börjar sikta in mej på att köra ett par lass till Rånäset också. Eftersom Rånäset ligger på vägen till Skärviksliden hade jag studerat skiftet från vägen och sett att det började se torrare ut även där. Jag har nån gång kört fast just på Rånäset så jag aktar mej för att köra dit så länge det ser vått ut.
När jag körde eftermiddagens andra lass slog det mej att jag ju lika gärna kunde kippa ett par lass på Rånäset lite som omväxling när det nu ändå ser så torrt ut. Jag gav efter för impulsen, bromsade in och svängde av vägen in på skiftet. Några meter in på åkern var det tvärstopp, kärran sjönk ner och satt fast som i ett skruvstäd. Alla försök att dra loss den gjorde bara att traktorn grävde ner sej istället. Inga problem, det är bara att kippa av lasset. När flaket är tomt brukar kärran nog komma loss. Men icke. Trots tomt flak satt den lika obönhörligt fast. Inga problem, då är det bara att haka loss traktorn, flytta den till stabilare mark och sedan dra loss kärran med en lastrem. Koppla ur hydraulslangar och elsladd, öppna dragkroken och kör loss traktorn. Sen tar man remmen som ligger bakom traktorsitsen…. Var är remmen?? Just det ja, hemma.
Det var med andra ord bara att åka hem en runda, som tog c. 15 minuter i vardera riktningen. När jag ändå var hemma passade jag på att plocka med lite andra grejer som kunde behövas. Så nu har jag bl.a. tre remmar, spade, hylsnyckelsats (för att efterdra hjulbultar efter förra veckans punktering), en hydrauldunk, en rörstump och diverse annat intryckt i hytten. Behovet av hydrauldunken är i ärlighetens namn lite dunkelt även för mej själv, men de brukar kunna behövas. Rörstumpen har däremot många användningsändåmål; förlängningsskaft, brytjärn, hammare och terapeutiskt instrument (läs: nåt att avreagera sig med) för att bara nämna några.
Väl tillbaka fick jag så småningom dragit loss kärran och kom upp på vägen igen. Orsaken till att jag missbedömde bärigheten på åkern var antagligen att jag stubbharvat den i höstas. Det var egentligen inte så rasande vått, men jorden var så pass porös att hjulen ändå sjönk ner. Hade ytan varit obearbetad hade det antagligen gått bra.
Tyvärr finns inga bilder från själva händelsen. Adrenalinnivån gjorde att framtida blogginlägg inte direkt var det första på prioriteringslistan. 😉
…ni väl ändå som eviga bidragstagare!
Om föregående skribent e så avundsjuk på bidrag, så kan jag tipsa om att det i Pemar finns en gård ti salu. Bara att köpa så får du njuta av miljonena du med.
Bidragen är åtminstone ett evigt samtalsämne, om inte annat. 😉
Vi hade en rätt lång kommentarkedja om dem förra vecka, kolla några inlägg bakåt för en utförligare diskussion. Det centrala i den var väl snarast att vi bönder faktiskt inte bett om det här systemet (de flesta röstade emot EU-medlemskap i tiderna) och att bidragen inte är ett socialbidrag till fattiga jordbrukare utan ett system för att hålla nere livsmedelsprisen. Därtill finns faktiskt ett element av att säkra den lokala livsmedelsförsörjningen. Det isländska askmolnet häromveckan var ju lite av en påminnelse om att ett samhälle som förutsätter transporter är rätt sårbart. Men som sagt, rota bakåt i tidigare inlägg för en utförligare diskussion.
Sen måste jag också be övriga bloggläsare om ursäkt för att det här ämnet återkommer. Bondbloggen är fortsättningsvis tänkt att vara en blogg om livet på landet och inte om lantbrukspolitik, men de två har ju onekligen vissa beröringspunkter med varandra. 🙂
Här ser man den stora skillnaden mellan olika jordar. Jag har hemska spår men det är sällan man fastnar på våra styva lerjordar för de är ganska stadiga – utom där man grävt. Så de har också fördelar fastän de kan vara ganska besvärliga att odla.
Jag kommer ihåg en liknande händelse från min praktik i Sjundeå. Jag skulle köra ut svämgödsel på “grannas” åkern, men det hade regnat en hel del före det så jag hade mina aningar om hur det skulle gå..
Första lasset gick bra. Andra gick också riktigt hyfsat. Men vid tredje var det stop. Helt totalt stop. Praktikant som jag var blev det ganska kallsvettigt, men som tur var hade jag en från gården med mig som spred med en annan vagn. Vi tömde också vagnen och tänkte att det skulle fixas på det sättet. Men nej, där satt den. Inte fick vi heller loss vagnen, för dragkroken var i mark nivån i det skedet. Så (senast) då gav jag upp tanken om att ekipaget kommer upp med egen kraft.. Vid det laget gav nog han från gården också upp hoppet, då han testade att med våld komma loss därifrån. Slutresultatet blev att man såg sisådär hälften av bakringen..
Så han åkte hem och hämtade grävarn och spekan. Till all tur tog spekan det hela med ro. Han hade ju en viss erfarenhet av praktikanter från tidigare.. 🙂
Nog lossnade ekipaget sen då vi drog med grävarn, men spåren var nog allt annat än vackra. Då jag sen körde hem mötte jag åkerns ägare. Tacka vet jag det att jag inte längre var på åkern, för hans min var allt annat än rofylld..! 😉
Det är en märklig psykologi dethär med att köra fast sig. Fast det sällan för med sig några större problem så är det så förbenat irriterande när det händer
Ja, inte blir man glad då man märker att man inte kommer ur fläcken. Men i motsats till min vilda ungdom så går jag nuförtiden först hem och dricker kaffe. Sedan funderar jag i lugn och ro hur jag bäst kommer upp.
Den värsta nedkörning jag sett var en bonde utanför Borgå en regnig vår där nästan hela bakhjulet var nedgrävt och traktorn stod med nosen nästan rakt upp. Jag satt i bussen men led med honom …
Kanske därför endel bönder håller sig med grävmaskin ..:P
Fullt tänkbart, Cowboy. 🙂
Nisses metod med kaffepaus och tankeverksamhet är oslagbar när man kör fast. Synd bara att instinkten säger att man skall hålla på så länge något alls rör på sig… Tills det är dags för grävmaskin.
När jag hade traktor och körde ned den i kärret, vilket hände ganska ofta, så satt jag en någorlunda tjock trädstam bakom bakhjulen som jag surrade fast i fälgarna med kättingar. Sedan tryckte jag ned pedalen för differentialspärren så att bägge hjulen drog jämt och oftast så kom traktorn upp så att man kunde bygga under med annat bråte. Lite bränt luktade det visserligen kring kopplingen men upp kom traktorn!
Jepp, det är en klassisk metod. 🙂 Speciellt med bakhjulsdrivna traktorer kan man hamna att ta till det där knepet. Jag har hört om några fall där gått så att hjulet stod stilla och traktorn istället slagit runt, men det är rätt ovanligt.
Det är inte alls dumt med att binda en stock (props) vid bakhjulen men tyvärr har jag plåtfälgar utan hål så det är ganska omöjligt för mej. Men jag har varit väldigt nöjd att ha lastaren fast i ramen på traktorn så jag kan lyfta upp bakhjulen med lastarfötterna. Dessutom går det bra att sätta på kättingarna genom att lyfta upp bakhjulen.
Ja såg spåren igår då ja hämta frösåningsmaskinen från Sundbyi…men vilken tur att du hade en ih så du tog dej upp på egen hand;)
Jo, spåren är rätt tydliga, speciellt den där “panikkippade” gödselhögen. Är det inte förresten märkligt att sånt där alltid skall inträffa synligt från vägen? 🙂