På torsdagen tog jag på nytt tag i den av regnen avbrutna harvningen. Dels tallriksharvade jag delar av ett skifte där ogräsen börjat växa sig allt för stora. Värmen i luften gör att ogräsen frodas, men vätan och kölden i marken gör att jag inte kan så. Då har ogräsen fritt fram och måste hållas tillbaka med harvning för att inte bli ett problem längre fram i sommar.
På eftermiddagen S-pinnharvade jag resten av Jonas havresåningar (de vi taktikerade med att lämna osådda i söndags). Egentligen var vi lite för tidigt ute, men det utlovas nya regn till helgen och han vill hinna så innan dess.
S-pinnharven är egentligen lite som en kratta som man bearbetar jorden med för att få en bra såbädd. Istället för “tänder” som krattan har harven S-formade, fjädrande pinnar. De luckrar jorden och sorterar den så att stora korn hamnar i ytskiktet och finare lägre ner. Det förbygger torka och hindrar (i viss mån) jorden att bilda en hård skorpa om det regnar. Normalt harvar man till samma djup som man tänkt så och vi ligger på 5-6 cm. På torkkänsliga marker skall man aldrig harva lägre än sådjupet, men där torka inte är ett problem kan man gå lite djupare för att bekämpa ogräs. För själva grödan behövs det inte.
Mitt harvekipage har sett bättre dagar, men gör ett bra jobb trots lite rost och matthet i färgen. Det består av en 3,6 m bred harv i fronten och en 4 m bred bakpå. Den där frontharven är i ärlighetens namn inte direkt nödvändig i våra trakter, man får nog en anständig såbädd med en bakmonterad harv. Orsaken att jag ändå kör med frontharv är att jag på så sätt får utfört två harvningar i en överfart, vilket förstås sparar tid. Dessutom kom jag över den hembyggda frontharven billigt, främst för att det är fråga om en slaktad 80-talsharv. Hade den kostat tusenlappar hade tidsinbesparingen inte varit värd priset. Den bakre harven är en 20 år gammal veteran som under årens lopp genomgått en del förändringar (de flesta gjorda av förra ägaren) och är i nuläget en rätt hygglig harv för sin ålder.
Harvningen åtföljs alltid av en skock måsar som samlar insekter och mask efter harven.
Soundtracket till dagens harvning var AC/DC och Magnus Londén. Olika typ av musik passar till olika arbeten och AC/DC är definitivt harvmusik. Grovhugget, svettigt och inte så mycket finess. Angus Young hade varit en rackans bra traktorförare.
Ahaa! Tänkte väl att det var någon form av frontmonterad harv du hade igår. Jag märker att du tror på att ha lite kapital bundet i maskiner… Var månne gränsen går för hur gamla och rostiga maskiner det lönar sig att ha? Det är en sak man kunde fundera kring.
Jag harvar med en 50 år gammal Kongskilde fjäderharv riktigt grunt (dvs. gumman gör det). Det är bara för att riva sönder skorpan och jämna ut litet. Vanligen sår jag ytterst grunt också – bara 3-4 cm – så jag vill inte gå djupare med harven. Det är farligt ifall det blir torka men i år hade jag tur eftersom det står sjöar på åkrarna vissa ställen. Grunt sådda korn torkar då snabbare upp.
Men ogräset är ett problem – speciellt kvickroten på mulljorden.
Ännu om fjäderharven: Jag köpte en reservdelsharv för 30 år sedan för 500 mark och har snart plockat den tom på pinnar. Inga reservdelskostnader att tala om … Hjulen var ju för små så jag gjorde som grannen: Svetsade fast framhjulen från en skrotad Lada i stället för skottkärrshjulen. Billigt och bra. Fungerar utmärkt fastän det är rostigt. Åtminstone kommer ingen att stjäla mina maskiner 🙂 (det börjar ju bli ett problem i Sverige).
Du har en bra traktor i varje fall. Den håller. Inte mycket man behövt göra på den här modellen eller på nån IH för den delen heller.
Håller med, Mikaela. De är riktiga slitvargar. Komforten är inte direkt enastående, men motorn har härligt segdrag. Med hänvisning till sina 25 år på nacken är den helt ok.
Nisses ombyggda maskiner kan jag tänka mej att är svåra att skiljas från. 🙂 När man en gång har fått en maskin sån som man vill ha den finns det ju på sätt och vis inga bättre i handeln heller, eftersom man måste börja med att bygga om dem också. 🙂
Beträffande Per-Eriks fundering anser jag väl att man får ha hur gamla och rostiga maskiner som helst så länge de håller och gör ett bra jobb. (Vänta bara tills vi kommer till välten! 😉 )
Jag tycker att det på sätt o vis är frågan om två olika sätt att jobba det här med att ha nya maskiner eller gamla.
Har jag nya maskiner vinner jag i arbetstid om jag inte behöver avbryta nu och då för att reparera. Men senaste nytt i maskinväg betyder också att kostnaderna för investeringarna är stora. För att motivera den kostnaden bör vi ju få in alternativt spara på övriga kostnader. Det sker i sin tur t.ex. genom att odla och få inkomst från större areal (egen odling eller som entreprenad) eller att jag får en mycket god lön (annat arbete) för den tid jag sparade in med de dyrare maskinerna.
Både dyr- och billigalternativet försvarar sin plats – det är ju skillnaden mellan intäkterna och kostnaderna som ger lönen, sen kan man välja om det nettot skaffas på en högre eller lägre risknivå. (Sen kommer ju förstås behovet av komfort och utseende som var och en måste bedöma själv…)
Håller med RÅJ. Min maskinpark är anpassad för att jag odlar knappa 20 ha spannmål eller motsvarande per år, samt ibland kör kanske 10 ha åt andra. Skulle jag odla 40, 80 eller 100 ha spannmål skulle maskinparken se annorlunda ut.
Det där med risknivå är en viktig aspekt. Dyra maskiner köpta för lånade pengar ökar risken men höjer också kapaciteten.
De här gamla IH traktorerna har sin charm när man ska ta sig över “surhålen som svenskarna säger”. Med den segdragning som de har känner man riktigt hur bröstkorgen vibrerar när man sitter och kör. De här nya de bara dra tyst tills de tvärdör.
Traktorn har ju en XL-hytt som är mycket rymlig och behaglig!
Modernare traktor än så behöver man nog inte ha till vanliga jordbruksarbeten.
Faktum är att den där hytten var rätt bra för sin tid och förvisso har den ju inte blivit sämre, det är de modernare som blivit bättre. 🙂 Och sitter man inte så många timmar i året i den duger den gott.
Skillnaden mot en nyare och bättre hytt är att man inte är lika trött i kroppen när arbetsdagen är slut. Skulle jag köra entreprenadarbeten och sitta i hytten flera timmar per dag året om skulle jag förmodligen önska nåt bekvämare.
Zetor Crystal har också (för 1975) en väldigt bra hytt (utom kylningen på våren och fönsterväremen på vintern). Det var troligen den första hytten med platt golv. Jag har faktiskt bytt ut sitsen till en modernare eftersom den gamla helt enkelt blev utsliten men annars är jag nöjd.
När Chrystaln kom ut nån gång i början av 70-talet var den ju rena undret i komfort jämfört med andra traktorer på marknaden. Dessutom har Zetor utan tvivel den största hytten i branschen. En granne brukade ha ett par extra utsädessäckar med sej i hytten och ändå var det inte ens trångt. I vissa andra traktorer är det svårt att veta vart man skall göra av kaffeväskan 🙂
I Purmo har jag hört att man brukar prata om Zetorn med sjupersonershytt!
Vår Zetor hade glasveranda till hytt .. 😛
Tror vi var 8 st i den då vi åkte till dansen med den slutet på 70 talet. 🙂