Sonja och Gitta var häromdagen inne på att man förr bärgade hö på störar. Det var ett rätt hårt arbete och krävde mycket arbetsfolk, men innebar också en stor portion samvaro. Vi störade hö ännu när jag var riktigt liten i mitten av 70-talet så jag har viss erfarenhet av den skördemetoden, låt vara att jag nog inte precis deltog som fullfjädrad arbetskarl på den tiden.
På lördag kväll hade vi bjudit en del bekanta på kalas och vad kan väl vara lämpligare den här tiden på sommaren än ett höbärgningkalas! Jag hade sparat ett mindre gräsområde invid huset tidigare i somras när vi ensilerade och det slogs på fredagen. Gamla höstörar finns det gott om och i inbjudan hade vi uppmanat gästerna att ta egna högafflar och höräfsor med.
Det är intressant hur vissa saker man glömt kommer fram ur minnets gömmor. Det där karakteristiska “klonkande” ljudet som uppstår när man slänger en hög torra störar på marken. Det faktum att man med lätthet pratar med dem man arbetar tillsammans med eftersom det inte finns några störande motorljud eller liknande. Vikten av att trycka ner höet så det ryms mer på stören. Hur mycket som faktiskt ramlar av och hur viktigt det är att räfsa upp spillet så det också kommer med. Att man kan anpassa belastningen enligt ork; de som är starkare tar stora hötoppor på gaffeln, de som inte är fullt så kraftiga får ta mindre och bidrar ändå. Störandet gick i en rasande takt och tio störar kom upp på nolltid. Höbärgningskaffet som följde efter tog väl något längre tid i anspråk. 🙂
Skall man vara riktigt petnoga var torktiden egentligen lite för kort, gräset doftade inte så där underbart som torrhö skall göra när man störar det, men det var tillräckligt nära i alla fall. Med tanke på att ingen av deltagarna hade störat hö på de senaste trettio åren och många aldrig varit med om det tidigare var arbetsresultatet också klart godkänt. Och när jag sent på kvällen efter att gästerna åkt hem gick kvällsronden till ladugården hade också den där riktiga hödoften börjat smyga sig in över gårdsplanen.
Kallar ni det faktiskt för “störar” ? Jag kan bara inte förmå mej att kalla SNEJSÅR för “störar” – det är två helt skilda saker. Standardsvenska eller inte men en snejså är en snejså.
Jag var tonåring då vi gick över till en JF sidräfsa och började torka höet i strängar. Det blev mindre arbete men mera körande och svetsande. Ännu hittar jag räfspinnar på åkrarna trots att det är 35 år sedan vi hade kossor. Men visst var det ett jättearbete med snejsandet. Vi hade nästan 30 hektar varje år och närmare tusen snejsår i bästa fall. Jag var bara sju år då vi började borra ned snejsår med brorsan. Det fanns inga borrar då ännu men farsan hade byggt en på slåttermaskinen med hjälp av en gammal kardanknut.
Men mycket tyngre var det att snejsa säden som vi skördade med självbindare.
Men visst klarade snejsårna av regnigt väder mycket bättre än att torka på marken.
Vi kallar det nog störar, snejsar har jag också hört men inte i våra trakter.
Min uppgift har varit att hålla “stötarn” med snäjskäppar och mellanpinnar.Han gick efter höräfsan och stötte hål för snäjskäpparna och jag kom med käpparna så snäjsarfolket hade nåt att sätta hö på..
Vi hade käppar med ett hål i mitten vart man satte i en pinne när snäjsan var halvfull.
Hästräfsan klarade jag inte av för jag hade för korta ben till pedalen som skulle trampas vid varje höhög. 🙂
Jag minns att vi och våra grannar hade olika sätt för att hindra att höet skulle rasa ner och bli allt för kompakt för att torka. Grannarna använde pinnar som sattes i hål i stören ( vi säger störar), så hölls höet luftigt. Men vi tog ett knippe hö (långa strån) och band en “knop” runt stören på ett par ställen. Störarna är ju grövre nertill, så därför höll “knoparna” höet uppe. Det var ungefär samma “knop” som man förtöjer båtar med. Kan hända att man kombinerade båda sätten? Det var lättare att köra in höet när det var torr när man inte behövde plocka bort pinnarna. (Kanske vi bara var lata och förenklade arbetet hos oss 😉
Farsan tröttnade på att tälja träpinnar så han gick över till 6 tums spikar – och så gick det snabbare att borra små hål.
Ditt kalas hade jag gärna deltagit i. Vad det lät roligt, och att ens komma på en sådan tanke, härligt!! Störar har vi alltid talat om. Men jag har hört om att snejsa hö i mina dar. Våra störar hade en “klinka”fastspikad, kanske så där 50 cm. från jorden. Men ville man få höet att stanna på plats fortare så vira man ett extra stopp på “klinkan”.
Det är så jag riktigt får nostalgiska minnen nu.
Det var en man som kom in i handelsboden och sa “Ja sku behöv stör störspikar och minder störspikar”. Handelsman blev lite fundersam och förstod inte vilken storlek det skulle vara på spikarna. (På vår dialekt betyder stör också större.) Men gubben skulle ha stör störspikar att sätta i hålen på störarna och minder störspikar att spika fast klinkan med.
Det är intressant hur många associationer höbärgningen väcker, undrar vad det beror på? Dels var det förstås ett arbete som tog mycket tid och utgjorde en stor del av sommaren på den tiden. Men sen undrar jag också om det inte är de positiva minnena av gemenskap och att arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål, både stora och små, som gör att man har så goda minnen från höängen. Alla bidrog, allas insats är viktig, man gjorde något mycket konkret och såg resultatet av sina strävanden o.s.v.
“Hä ä in lykko, tå an kan arrbeit i laag, mä tem såm an höör ihåop mää” skriver Lars Hulden, och han har nog rätt.
jag tackar gud varje år som jag inte behöver komma i kontakt med hö (hösnuva)
den som uppfann balplast borde få Nobelpris, åtminstone fred, kemi och fysik.
Det stämmer Jimmy! 😀 Faktum är att det finns många bönder som hade fått sluta med husdjursproduktion p.g.a höallergi om inte möjligheten till “dammfritt” hö hade dykt upp.
Det oaktat gillar personligen höbärgningen skarpt. Fast det är ju lätt att säga för mej som inte har hösnuva.
I Bromarf har jag varit många somrar och hjälpt till med att snesa hö. För att hindra höet att sätta sig för mycket på stören, har jag sett olika varianter. Det fiffigaste var en enkel sticka, avtäljd i ena ändan som slogs in i en spricka i stören. När höet togs från snesen, var det bara att med högaffeln slå bort stickan, som inte behövde tagas tillvara. – Var också under krigsåren i Sverige och fick sätta hö på hässjor.
Som jag skrev någonstans, så har jag aldrig själv snejsat hö. Jag minns en sommar, för säkert 20 år sedan, då det bara öste ner regn och vi hade en entreprenör och balade höet åt oss. Eftersom det dröjde ut på tiden och man ju inte kan förvänta sig att han hela tiden hade passligt att komma och bala, så snejsades höet på en liten, under 0,5 hektar, åker.
Vad gäller benämningarna, så har vi nog alltid pratat om snejsår. Men trädpinnen utan hö kallas för staver. 🙂