I går kväll halv tolv (på natten) tröskade jag den sista större åkern och idag en liten bit så nu är allt vete tröskat och under tak. Arbetet är minsann inte slut men det känns i alla fall som om sommaren har blivit höst.
Underligt nog var det varmt på natten fastän det var fullmåne. Jag tänkte först tröska allting i fullmånens sken för den lyste ganska starkt men satte i alla fall på strålkastarna – och då var ju mörkersynen förstörd.
Det tog bara två dagar att tröska in vetet – men gärna hade man jobbat mer för en bättre skörd. Själva tröskandet är en småsak i jämförelse med allt arbete med byggande och underhåll som sedan kulminerar i tröskandet. Och nog har man varit med om sådana år då tröskandet dragit ut i månader. Bland de värsta är de våta åren då man fick ha en traktor med kätting som drog loss tröskan varje gång man fastnade och sedan körde man en bit igen till man fastnade. Släpvagnen kunde man inte alls köra in på åkern utan man måste lämna den på vägen och köra dit tröskan varje gång man skulle tömma tanken. Så årets tröskning hörde nog till de lättaste man varit med om.
Och här kommer den officiella hasi-bilden med Oskar (till vänster), mofa och Filip (momo höll i kameran):
Det var inte så lätt att få de små gullen att lämna tröskan men genom att locka med hasi-kalas och glass så lyckades det.
“Hasi” är urgammal svenska och betyder “hare” (se http://www.bondbloggen.fi/2010/06/hasi/) och i gammal svenska användes ofta “y” i stället för “ö” så “tryska” är i modern svenska “tröska”.
Intressant det där med ö -> y, för det förekommer ju också tvärtom. Många äldre mellannylänningar talar t.ex. om “körkan” i stället för “kyrkan”.
Jo, vi säjer också “tjörkan”. Under 1400-talet ändrades vokalsystemet ganska ordentligt som ett resultat av att långt “a” blev “å”. Men ändringarna var inte likadana överallt. I det stora hela skedde förändringen y->ö men inte överallt. Här hos oss ändrades “kyrka” till “tjörka” men inte “tryska” till “tröska” som i det som nu kallas högsvenska.
Intressant är också att “k” i “kyrka” blev ett tje-ljud – men inte i Borgå och Sibbo. Där uttalas fortfarande det hårda “k” i “kyrka”, “kyt” (kött) och “kööra”.