Väsen och oväsen

När kvällarna mörknar (eller snarare dagarna, kvällar finns inte mer) så kommer jag alltid att tänka på gamla tiders små hjälpredor och oredare som fanns på bondgårdarna. Det handlade ju främst förstås om skrock men också lite om tro och hopp, för vissa av dom små liven var ändå ganska sympatiska.

Närmast kommer man förstås att tänka på den mest berömda, nämligen Hustomten. Alla gårdar hade en egen liten tomte som sprang runt i skydd av mörkret och kollade så saker och ting stod rätt till. Om suggan höll på att ligga ihjäl en griskulting så var tomten där och fixade. Om husbonden glömt att haspa hönshuset så märkte tomten det och lade på haspen. Och framför allt, om lyktan stod för nära halmen så var tomten där och flyttade undan den, och avvärjde så en storkatastrof. Utan tomte gick allt till skogs. Därför skulle han blidkas, och man fick inte bli osams med tomten Då brann gården, eller nåt

När jag var liten så brukade min ena farbror skrämma mig med “tunkt-gåbbin” Det var ett mycket diffust väsen, men han dök i alla fall upp när någon inte varit snäll. Som barn grubblade jag mycket på hur tunktgåbbin såg ut, och jag minns att jag hade en klar bild på näthinnan av honom. Det dröjde många år innna jag kom underfund med att “tonkt” är ett gammalt dialektord för tomten (alltså byggplatsen), och tonktgåbbins korrekta översättning blir alltså tomt-gubben, eller möjligen tomtegubben. Kanske var han inte ond i alla fall utan en sympatisk liten rackare.

En annan figur man skrämde barn med så var “brånns-gobbin” (Gubben i brunnen). Han var definitivt en straffare och det sades att han tog vara på barn som inte lydde. Detta dock för min tid, tack och lov.  

Utöver dessa kändisar fanns det en massa mindre kända ljusskydda individer, tex dom fyrbenta skogsråna som jag aldrig fattat vad dom var till för, älvorna som höll till i daggen på morgontimmarna, etc etc. Trots alla dessa är det ändå hustomten som är chefen, och den man inte skall stöta sig med.

I dagens hårda värld, där många gamla gårdar är obebodda, där inga hönshus mera behöver haspas och där svinhusens lyktor styrs med datorer, där finns det numera många arbetslösa tomtar.

Ser du en vilsen arbetslös tomte så ge honom gärna beröm och en tallrik gröt, men stick för allt i världen inte en KELA blankett med ansökan om utkomsstöd i näven på honom, för Tomten, han tål inte moderniteter.

TÄNK PÅ DET! 

PS Julbocken synonymt med jultomten, det är något helt annat. Han jobbar en dag i året, hustomten 365.

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort!

2 reaktioner till “Väsen och oväsen”

  1. Vi hade “bålabisin” som min farmor skrämde oss med då vi var olydiga. “Båla” betyder “stor” – riktigt stor.

  2. Tycker du borde samanställa en bok el liknande om våra “lokala” väsen eller arbetslösa tomtar,före alla har glömt dem..=)

Kommentarer är stängda.