Kylslaget

De senaste dagarna har vi haft rejält med snö, krispiga och klara morgnar med fenomenalt sparkföre och uppgående sol som gnistrar i iskristallerna på träden, helt enkelt ett riktigt härligt januariväder. Märkligt nog har det dock stått november i almanackan. Fast i och för sig innebar den plötsliga kölden ju att vi slapp det grå novemberslasket nästan helt och det är ju trevligt.

Som kallast har vi hos oss varit nere i -19°C vilket är ovanligt så här tidigt på vintern. Eftersom jag har djuren i kall lösdrift har det varit -19°C även inne i ladugården. Kölden påverar inte arbetet nämnvärt, djuren skall skötas som vanligt oavsett temperatur. Kornas arbetsavtal innehåller inga köldbegränsningar och då gör inte mitt det heller. Faktum är att det snarare går mer tid i ladugården ju kallare det blir.

Kor har som bekant päls och klarar därför kölden rätt bra. Redan på hösten märker man att de anpassar sig för lägre temperaturer, kor som vistas i kalla utrymmen året om har markant tjockare och yvigare päls än de som hålls i varma ladugårdar. T.o.m. kalvar som föds på vintern ha vinterrocken på redan vid födseln. Förutsatt att man förser korna med en torr liggplats, låg luftfuktighet och ordentligt foder är kölden inget problem för friska djur.

Däremot är det viktigt att följa med om det finns sjuka djur i gruppen. Sjuka djur klarar normalt också kölden, men de har mindre marginaler än de friska och kan behöva extra omvårdnad. I värsta fall kan man tvingas ta in de sjuka individerna i värmen, men det är rätt ovanligt.

När termometern första gången kröp ner under -15°C syntes det tydligt att de yngsta kalvarna upplevde att det var lite i svalare laget. Efter ungefär ett dygn hade de ändå accepterat att man tydligen inte dör av det här heller och kutade runt helt som vanligt. På de vuxna korna som redan upplevt några vintrar märker man ingen skillnad alls. Det är först när kvicksilvret börjar gå under -25°C som deras beteende ändrar, då börjar de röra sig långsammare och tillbringa största tiden liggande för att spara värme.  Men såna temperaturer som futtiga -15°C rör dem inte i ryggen.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats