Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

Skolbänken kallar

En gång i månaden, för att vara exakt. Jag började på veckoslutet en kurs inom landsbygdsturism som ordnas i Kuggom. Meningen är att jag/vi skulle få lite ideér om hur vi kunde utveckla vår gård. Mjölken är och förblir grunden för verksamheten, men utöver det kunde det vara bra att ha lite annat också. Med tanke på att man inte vet vad framtiden hämtar med sig, känns det bättre om man hade inkomster från lite olika håll i stället för att satsa allt på ett kort.

Helt utan baktankar är vi inte, utan vi har nog lite funderat på vad vi kunde börja med. I fjol köpte vi gamla folkskolan här på Heisala och nu är vår tanke att vi ska hyra ut den, antingen som så eller genom att öppna en Bed and Breakfast. Ett annat alternativ är att vi börjar tillverka glass och ett tredje att vi börjar med någon form av gårdsturism.

Som sagt, vi är öppna för nya ideér och därför började jag på kursen. På agendan detta veckoslut fanns förutom föreläsningar också snöskovandring och ett besök hos en alpacka-/kursgård.

Lite mindre sku räcka

Ibland sku det vara riktigt skönt med ett rent kontorsarbete, 8-16 och en förmåga att stänga dörren och jobbet efter sig. Men bara ibland 😛 Nu har det i alla fall varit ett par sådana dagar som man nästan sku ha velat hoppa över.

Udessa som jag skrev om har varit riktigt, riktigt dålig. Efter förlamningen steg hon nog upp och vi började vänta på en kalv. Inga direkta kalvningssymptom kom så vi tänkte att den hålls i magen tills den beräknade kalvningsdagen. Veterinären var häromdagen i andra ärenden hos oss, men jag begärde att hon skulle känna efter att allt var ok med kalven. Det var det då inte utan Udessa hade livmoderomvridning (googlade lite och det visade sig att sannolikheten är 3 på 1000 kalvningar…!) och till råga på allt kunde hon inte stiga upp.

Kalven verkade vara död, men ut måste den ju fås så veterinären föreslog att Udessa skulle vridas över via ryggen från den ena sidan till den andra. Det är ju inte direkt enkelt att flytta 600kg kött, men det visade sig att livmodern had vridit sig lite tillbaka bara genom att Udessa flyttades lite åt sidan och hon fick lugnande medicin. Så sen var det “bara” att dra ut kalven. Utan att gå in på detaljer, så kan jag säga att det var den svåraste kalvningen jag varit med om men kalven kom ut. Udessa var väldigt medfaren och jag var illa rädd att hon inte klarar det. Hon orkade givetvis inte stiga upp, utan vi fick försöka hålla henne och ligga upprätt genom att dra på och stytta upp henne och bära dricka och mat framför henne och ge lite kalk åt henne. Detta bar frukt och idag steg hon upp av sig själv. Där stod hon och åt hö då Antte gick till ladugården 🙂 Inte är faran över ännu för hennes del, men det ser mycketmycketmycket bättre ut än ännu för ett dygn sedan!

Men visst har vi haft andra betydligt mindre dramatiska kalvningar också den senaste tiden; den bästa och mest anmärkningsvärda är Luppas tolfte kalvning. Hon kalvade helt på egen hand och till världen kom en fin liten kokalv som fick heta Karat efter sin far Gold. Luppa och Karat mår båda ypperligt bra och Luppas mjölkproduktion har kommit bra igång, över 20kg till dagen 🙂

Igår morde blev Luppa dessutom gammelmommo, då Ippa kalvade och även hon fick en kokalv. Så nu då vi har mjölkat mommo och barnbarn bredvid varann, så får vi då bara hoppas att ynglingen sku ha tagit någon lärdom av hur man ska bli en bra och hållbar ko! 🙂

Att stiga upp kan vara svårt

Udessa fick kalvningsförlamning igår. I all enkelhet kan man säga att förlamningen beror på att kon har för lite kalcium i blodet, vilket gör att musklerna inte fungerar som de ska. Ju äldre kon blir, desto större blir risken för förlamning men det kan också drabba första kalvare.

För att undvika detta så brukar man ge kalciumtillskott åt kon just före och vid behov efter kalvningen. Men Udessa har ännu en dryg vecka till väntad kalvning och hon hade inte heller visat några som helst symptomer för att börja kalva, uatn hon bara blev och ligga igår kväll.

Nå, vi lade två flaskor “kalk” under skinnet på henne igår kväll och gav en tub energi- och en tub magnesium tillskott via munnen och tänkte (och framför allt hoppades på) att hon skulle stiga upp. På morgonen då jag gick ner till ladugården kunde jag konstatera att hon nog hade försökt stiga upp eftersom hon hade vänt sig. Men hon fick ingen kraft i bakbenen då jag försökte jaga upp henne så jag var tvungen att ringa veterinären.

Veterinären kom och gav en flaska “kalk” direkt i blodet åt henne och 15 minuter senare stod hon och åt 🙂 Nu finns dock risken att hon börjar kalva i förtid p.g.a. förlamningen, men eftersom det ändå är så pass nära beräknad dag så tror jag nog att kalven klarar sig fastän den skulle komma för tidigt.

Höselkväll

Man borde ju veta att man aldrig, och jag menar aldrig, ska tänka tanken att idag gör jag bara det nödvändigaste i ladugården för att komma in igen i god tid på kvällen. Kvällen är ett bra exempel på att det bara inte fungerar så 😛

Då jag gick ner möttes jag av vår tjur Allan. Han hade kommit ut från kättan och ville inte fara in tillbaka. Efter en kvarts arbete hade jag dock lyckas lura in honom tillbaka till sina kompisar. Allan är ingen gårdstjur, utan en några månader gammal tjurkalv som vi genomtestat och nu väntar vi på svar. (Mera om genomtestet i ett senare inlägg)

Efter att jag fått in honom tillbaka gick jag mot roboten och konstaterade att Andra som låg i en box bredvid hade börjat kalva. Allt frid och fröjd tills jag märkte att kalven var fel väg. Om kalven kommer fel väg, d.v.s. med bakbenen före, så gäller det att vara snabb. Kalven börjar nämligen andas så fort navelsträngen brister och om den då ligger med huvudet neråt i fostervattnet är risken stor att den drar i sig vatten och kvävs. Fastän kalven var stor lyckades kon krysta ut den nästan helt och hållet själv ,lite fick jag hjälpa till med att dra. Snabbt gick det och kalven hade inte hunnit dra i sig desto mera vätska, lite fick jag lyfta henne från bakbenen men hon verkar pigg och kry. Då mamman heter Andra efter Sandra, så måste väl kalven få heta Kiandra, eller vad?

Efter att jag jagat in Allan ytterligare två gånger och fått allt annat gjort hade klockan redan hunnit bli halv nio. Fem timmars kvällspass, inte precis vad jag räknat med men färdigt blev det också! 🙂

Den flytande Ankan

Nytt år och nya utmaningar. Ja, den här senaste veckan har varit en enda stor utmaning vad gäller förbindelsebåtstrafiken. Från och med årsskiftet har vi nämligen haft en “ny” förbindelsebåt, Nordic Duck. Ny är ett relativt begrepp, hon är nämligen från 1960 och är troligen den äldsta förbindelsefartyget som används (har inte kollat upp det, men det där årtalet är nog svårt att klå).

Hur har vi fått hit en sådan gammal plåthög? Ett ord; konkurrensutsättning. Visst sysslar vi själva med det också på vår gård genom att jämföra priser på t.ex. kraftfodret. I de flesta fall brukar vi nog välja det billigaste alternativet men det är ingen självklarhet. Om en leverantör klarar av att erbjuda bättre service än den andra och prisskillnaden inte är oöverkomlig så kan nog också det dyrare alternativet vinna.Huvudsaken är att helheten blir så bra som möjligt Det här skulle jag kalla för sunt bondförnuft.

Tyvärr saknas detta förnuft hos vissa instanser och i fallet med förbindelsebåten så är det pengarna som avgjorde saken. Ryktet säger att skillnaden mellan vår tidigare m/s Viken (som alltså förlorade) och “Ankan” inte skulle ha varit stor. Så i stället för att säkerställa en fungerande trafik med en pålitlig och för denna rutt planerad förbindelsebåt, så väljer NTM-centralen att lägga in en gammal båt som på inget sätt passar in i våra förhållanden. Sen är det ju också en sak för sig hur det över huvudtaget är möjligt att en båt som måste grundförbättras kan vara billigare i drift än en båt som är s.a.s. färdig…

En vecka har hon alltså varit i gång och hon har varit just så usel som vi befarat. Det har varit problem med hydrauliken,elen, styrningen, ljudisoleringen i passagerarutrymmena och p.g.a. hennes konstruktion har hon haft extremt stora svårigheter att ta i land i bryggorna. Vi har här på Heisala en, som jag skulle klassa det, lätt brygga att ta i land i. Ändå tog det henne som värst 5 minuter att ta i land här.

Nå väl, vi må nu ge henne en chans eftersom vi troligen sitter fast med henne de kommande tre åren och igår klarade hon faktiskt av att hålla tidtabellen. Vi väntar dock med fasa på första riktiga stormen och den eventuella isen.

Vi och alla andra som bor här är milt sagt besvikna eftersom vi är beroende av en fungerande förbindelse. Vi har t.ex. mjölkbil varannan dag och kalvbil, slaktbil, foderbil och diverse transportbilar måste komma fram till oss då när det behövs. Under Vikens tid behövde man nog inte oroa sig över om de gjorde det, för då kom de nog fram. Klart att Viken också hade sina problem nu och då, vilken teknik går nu inte någon gång sönder? Men ett fartyg som skulle vara antingen skrotat eller museiregistrerat om det vore en bil, kan man helt enkelt inte lita på.

Vinterskoj

Snö gör gått för kornas klövar och klövhälsan är en viktig sak i en robotladugård. Om inte klövarna hålls i skick går inte korna till roboten så ofta som de borde göra. Flickorna på bildena njuter fullt ut av den nya snön;