Bondbloggen

Osalig ande

De flesta bönder vet precis vad en osalig ande är. Det är en som skall så men det kommer hela tiden en regnskur just då det har torkat upp. Då går man omkring som en osalig ande medan man väntar på bättre väder. Och den här sommaren har det varit regnskurar mest hela tiden. Inte många millimeter men så mycket att det stör arbetet hela tiden.

Sommarens väder var ganska bra för vetet. Värme och lagom med regn gav en god växt. Eftersom jag göder ganska litet så hade vi just ingen liggväxt heller – utom där det var dubbelsått. Jag körde ut ett par säckar tilläggsgödsling med spridaren i slutet på maj men ganska litet per hektar. Tur var det för annars hade vi nog haft mera liggsäd.

Nu kan man konstatera att besprutningen lyckades si och så där. Problemet i år har varit ruskiga baldersbrå – värre än förut. Det gick också åt skogen med flyghavren för jag hade tappat häftet med fjolårets besprutning (hittades senare i tröskans pärm !!??). Ogräset var inget problem där vetet växt bra men i sprutspåren och speciellt i höstvetet var det grym baldersbrå. Satelliterna hittade knappt något höstvete så jag var tvungen att gå ut och fotografera åkern. Höstveteskörden var ändå inte så dålig även om vintern hade skapat stora luckor.

Det är alltid ett problem med höstsäd som övervintrat dåligt: Skall man så om eller inte ? Tidigt på våren ser det uruselt ut men senare brukar det karpa upp sej. Så också i år så det var bra att jag lät åkern vara i fred. Vacker var den inte på grund av all baldersbrå. Kanske jag borde ha sprutat senare ? Med direktsådden kommer problem med ogräs men numera är det inte alls kvickrot utan just baldersbrå.

Jag blev ordentligt försenad i år med alla arbeten som skulle skötas på sommaren. Byggarbeten blev det inte alls men jag måste få värmen i skick. Det är bäst att spola systemet på sommaren då allt spill torkar upp snabbt. Cirkulationen i värmebatterierna var dålig i vintras och då jag började spola så var det en ynklig liten stråle som kom igenom. Så det blev att skuffa en rörrensare genom alla rören. Det hade samlats rost som satt fast grundligt. Ett par rör måste jag förnya helt.

Rören måste tas loss och sedan öppnas med rensfjäder

I centralen tar jag loss slingornas ändar och kopplar den ena till kallvattnet så jag får 10 bars tryck. Men inte ens det räcker till för att få bort rosten i rören utan man måste ta en lång rensfjäder och mekaniskt skrapa bort rosten. Det är rena kroppsarbetet.

Värmecentralen med sex slingor till värmebatterierna

Det är ju över 45 år sedan jag bytte ut värmesystemet och satte in plaströren så inte är det någon överraskning att det behövs litet underhåll. Det största problemet är att de första PEX-rören släppte igenom syre – rörets väggar var inte diffusionstäta. Då rostade värmebatterierna och rosten blev en beläggning på rörets innerväggar som växte till för varje år. Visst fanns det rost också i det gamla systemet med järnrör men det var bara 25 år gammalt och de gamla rören hade mycket större diameter. Centralvärmen kom 1955 och jag byggde om 1980 då vedpannan flyttades ut.

Det var bra att jag för det mesta satte alla värmerören utanpå golvet bakom en golvlist (som ju är ganska tjock i ett gammalt hus). Bara på ett par ställen går rören under golvet – mest på övre våningen. Jag har haft som princip att aldrig bygga in rör eller ledningar i väggar eller golv. Då slipper man riva om nånting skall repareras eller ändras. Modet att bygga in anser jag vara helt förkastligt. Det går riktigt bra att sätta bakom lister i stället. Men visst måste möblerna flyttas då jag skulle komma åt rören.

Stugan blev mer eller mindre en verkstad

Litet ombyggnad blev det på vissa ställen men bara ifråga om listerna. Vi har en gammal stockstuga som är byggd någon gång på 1800-talet och flyttad 1908. Den andra våningen byggdes ungefär 1930 vilket var vanligt på den tiden. Det är enkel byggteknik utan plast och läcker nånting så rinner allt ned i jorden under huset. Det kom inte stora mängder vatten in på golvet nu och på sommaren torkar det snabbt upp. Svart rost kom det också men det var mest under centralen där rören var kopplade och där fanns en plastmatta på golvet så man kunde städa upp snabbt.

En bit plastmatta och trasor höll golvet torrt

Det var tidig sådd och det blev ganska tidig skörd i år. Vanligen låter jag vetet stå ut så länge jag vågar för det torkar billigast på åkern. I år var sommaren ganska regnig i jämförelse med tidigare år så tröskan måste sättas i skick i augusti. I fjol blev det inte mycket reparationer men i år desto fler. Det började med att inmatningsfingrarna blivit dåliga. Då jag öppnade luckan så var de flesta lager sönder eller slutslitna. Inte så förvånansvärt för de är av plast.

Det gick annars bra att byta lagren men arbetsplatsen var inte bekväm. Man måste ligga utanpå bettet och hade hela tiden haspelns taggar i nacken. Men Henrik tyckte det var ganska bra i jämförelse med då han låg inne i tröskan med huvudet nedåt för ett par år sedan.

Sedan slipade jag hackens knivar och märkte då att ena lagret var helt sönder. Det var bra för vi hittade i fjol en lagerkula som vi undrade var den kom ifrån. Nu blev det klart att det inte var ett lager inne i tröskan.

Sedan trodde man att det var klart att börja tröska. Men första dagen kom jag ett varv och andra dagen två varv innan det blev nödvändigt att köra in tröskan i verkstaden på nytt. Och tredje dagen gick det bara tre meter. Det var drivningen till bettet som krånglade. Det blev nödvändigt att byta alla lager vid vevstaken. Lagerskålarna var slitna redan i fjol men vi lyckades köra det sista genom att plocka delar från den gamla MF20X som är en Sampotröska. Nu var det i alla fall slut. De nya lagerskålarna var betydligt kraftigare så Sampo hade märkt att de gamla var för svaga.

Annars gick tröskandet bra. Bara där det var dubbelsådd fanns det litet liggsäd. Den här sommaren kom det både regn och värme så vetet trivdes. Torrt var det också då vi tröskade i slutet på augusti. Vetet var mellan 17 och 20 % men så kom det regn sista dagen i augusti och fukthalten steg till 29 %. Det blev sedan torrväder och torkningen gick utmärkt under de soliga dagarna.

Det som var speciellt i år var att insådden växte kraftigt. Ibland kan man knappt se timotej och klöver i säden men nu var det så stor grön växt att det blev litet problem ibland. På bilden ovan har vi nästan full vall redan första året.

Det som inte gick bra var besprutningen av ogräs och då i synnerhet baldersbrå. Möjligen borde jag ha sprutat senare för det kom upp nya plantor hela tiden eftersom det regnade och var varmt. Inga andra ogräs var besvärliga men baldersbrå tvinnade kring haspeln där det fanns fläckar som blivit osådda.

Det blev hasi 3:e september och jag blåste ren tröskan med tryckluft följande dag. Sedan började vi flytta bränsletanken i bränslehuset eftersom vi hade kört den helt tom. Vi måste få rum för den nya (renoverade) tanken som redan för något år sedan gjort en resa till Österbotten. Brorsan körde den fram och tillbaka eftersom han åker till Jakobstad till deras ö allt emellanåt. Nu har vi två tankar på 2500 liter så vi har möjlighet att skaffa bränsle då priserna är litet lägre.

Med lastaren lyfte jag bort taket på bränslehuset. Det var konstruerat för att lyftas bort med färdig krok i takåsen. Sedan var det bara att lyfta in den nya tanken.

Lustigt nog fungerade det precis om jag hade planerat. Det gör det sällan …

Sedan skulle höstvetet sås. Det är den obligatoriska idiotgrödan som man måste ha på 5 % av arealen. (skrivbordsfjantarnas påhitt). Helt korkat men det minst besvärliga alternativet är höstvete. För att det skall vara möjligt att få ett lastbilslass av någon gröda så måste man ha minst 300 hektar så gränsen vid 30 ha är ren idioti.

Att vara tvungen att ta fram såmaskinen på hösten är inget jag gillar. Då måste den göras ren på nytt och det är sällan trevligt ifall hösten är våt – som i år. Det regnade mest varje dag. Då det äntligen torkat upp litet så slutade kopplingen på stora Zetorn att fungera. Vätskan rann rakt igenom. Det finns två cylindrar som öppnar kopplingen och de är av ungefär samma modell som bromscylindrarna. Dem måste man byta allt emellanåt för O-ringarna håller inte.

Det är inget problem att byta bromscylindrarna men för att byta kopplingens cylindrar måste traktorn delas i två delar och det är en massa jobb. Troligen är det en O-ring som kostar mindre än en cent att tillverka som är problemet. Det är harm att göra så mycket arbete för en så liten sak.

Så det blev nödvändigt att byta till 91:an Belarus framför såmaskinen. Efter att ha gått omkring som en osalig ande i en vecka med duggregn så lyckades jag äntligen så höstvetet i förrgår. Men inte i Aaltjärri som är inne i skogen utan på Petjärmosan som torkar upp bättre. Synd bara att idiotåkern i år hamnade på en av de bästa åkrarna.

Jag körde med hacken före sådden men så gick remmarna. Det blev kvar en del ohackat på mitten men det var sist och slutligen inte så stor skillnad. Tallriksbillarna på såmaskinen tvinnade inte utan halmen föstes framför dem. Det var bara att köra så länge matarhjulet tvinnade. Då man lyfte maskinen i hörnen så blev det stora hopar som hoppeligen far ihop under vintern. Tur att jag sådde i alla fall för sedan dess har det regnat eller duggat hela tiden. Åkrarna torkar inte upp mer det här året.

Halva våren gick till att byta vevaxel på lilla Zetorn och nu måste jag ta in stora Zetorn i verkstaden så hösten har inga fritidsproblem. Förutom kopplingen så måste jag byta hydraulikuttagen som hade BSP-ändar påsvetsade i stället för de ursprungliga M-ändarna. Men svetsarna hade börjat läcka så jag satte in nya rör. De kostade inte många euro. Tyvärr måste man skruva bort en hel del inne i hytten för att komma åt dem men jag ville kolla att hydrauliken inte läcker.

Det såg ganska eländigt ut men efter att ha blåst bort skräpet med tryckluft såg traktorn ut som ny. De nya rören skall väl hålla 30 år till.

Hydrauliken har två dubbelverkande uttag och skild retur till tanken. Det räcker till för de flesta maskiner och vill man ha fler så finns det smarta elektriska omkopplare till ett hyfsat pris. Zetor 14245 är från 1995 så den har ingen elektronik – men nog elektrisk styrning av en del funktioner och det kan man lätt reparera själv.

Medan jag har hyttgolvet bortplockat så skall jag ändra litet på växelspakarna som är ganska krångliga med oklara lägen. Spakarna är alldeles för långa dessutom och onödigt mycket i vägen. Kanske jag bygger om något annat också även om jag är nöjd med det mesta.

I morgon skall jag hämta paketet från Slovakien med de nya kopplingscylindrarna och så blir det att skruva en hel del för att byta dem. Traktorn behövs i vinter både för att köra snö och flis. I nödfall har jag gamla 65:an med en liten Jameslastare från 1960. Det går men det är ganska stor skillnad till den stora Ålölastaren.

Nu är det bara ett par åkrar kvar att spruta med glyfosat och så skall en del mullåkrar hackas. Sedan måste man tänka på skogsarbetet i vinter. Husqvarnas batterisåg 542i hamnade på garantireparation och borde ännu förses med ett tätare galler för nu så dras det sågspån in runt motorn.

Vetet är ganska torrt för vi har trots regnskurarna haft fint torkväder och solpanelerna har tagit bort de värsta elräkningarna. Förstås skulle torrt höstväder vara fint för de byggarbeten som vi har ännu. Den värsta osaligheten är förbi och man kan ta det litet lugnare – även om det gäller att ha full fart för att få allt gjort.

Och så har de börjat sälja julmust i Sverige redan. Jag har visserligen 20 flaskor (1,5 liter) påskmust kvar men den räcker inte alltför långt.

Hårda bud

Det här blev en tuff sommar. Byte av vevaxel på lilla Zetor tog en massa tid och mycket av det jag hade tänkt göra fick igen uppskjutas till nästa år. Vårsådden gick bra men ungefär allt annat har krånglat och tagit extra lång tid. Sedan hamnade jag igen att sköta om vårt fibernät vilket inte var så enkelt då jag varit borta från det arbetet över tio år. Bara att samla ihop alla verktyg och försöka komma ihåg hur det fungerar tog tid.

Så det har inte blivit mycket skrivet. Då jag tänkt slå mej ned vid tangentbordet så har alltid nånting annat viktigt dykt upp. Och så ska ju de vanliga sysslorna skötas. Det blev inte bättre av att vi var en vecka i Sverige i slutet på maj.

Motorn var ihopsatt och tillbaka i Zetorn den 3 juni och oljebottnen skruvade jag fast den 10 juni. Sedan var det många grejor som skulle på plats efter det men värst var att en axel som jag beställde från Slovakien blev fel så jag måste beställa på nytt.

Det blev gott om tid att spruta och eftersom allt varit tidigt i år så sprutade jag redan kring den 8 juni fastän det ofta varit två veckor senare. Då man hört en hel del om GPS-problem så var jag rädd att det inte skulle fungera men i år bråkade GPS:en inte alls. Den var stabil och jag följde förstås sprutspåren varvid GPS:en snällt ritade upp kartan precis som den skulle. Det kanske berodde på att jag hade kabel mellan dataplattan och GPS-mottagaren – inte trådlös som förut. Eller så var det det nya programmet.

Då man sprutar så brukar man se ganska bra hur vårsådden lyckats och i år såg det bra ut. Allt hade grott jämnt och fint. Vid vårsådden var åkrarna jämntorra så att man utan problem kunde så i alla svackorna. Men under den torra ytan fanns det nog fukt och då det kom regn så grodde allting. Man ser också hur hösten glyfosatsprutning hade lyckats. Den hade haft god effekt men där det blivit litet osprutat så såg man att det minsann hade varit nödvändigt med glyfosatet. Där hade baldersbrån bildat djunglar.

Fint där det är sprutat med glyfosat men baldersbrådjungel där det är osprutat

Vårsådden gick annars bra men inte på mulljorden. Nu ser man tydligt hur halmen samlats framför såmaskinen och till sist stoppat matningshjulet. I år var halmen ovanligt torr och lätt men till sist blev det för stora hopar. Här måste vi börja köra före med fräsen för att kunna så alls. Den slog sönder halmen så mycket att den inte samlades framför såmaskinen. Till höger på bilden nedan kan man se hur mycket bättre det gick där vi kört före med fräsen.

Direktsådd är till ingen nytta om man måste jordbearbeta i alla fall men det gick som vanligt bra att så på leråkrarna och bara en åker var så omöjlig att vi behövde fräsen. Nästan alla åkrar hade fin brodd men höstvetet var ganska ojämnt.

Jag är inte SÅ intresserad av höstvete utan måste bara ha det på grund av de töntiga reglerna. Byråkrater och lagvrängare gör upp fyrkantiga regler men verkligheten är aldrig fyrkantig. De menar (åtminstone delvis) väl men det är ett gammalt talesätt att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. En bra orsak att INTE ha höstvete är att man inte effektivt kan spruta bort baldersbrå. Nu är höstvetet inte så illa men det är fullt av baldersbrå. Skillnaden till vårvetet är enorm.

Mycket ojämnt höstvete – som nog blev bättre senare på sommaren

Samma åker i juli – det lönar sej sällan att så om fast höstvetet ser dåligt ut

Det som gick helt fel var att jag inte hann få bort fjolårets vete i tid. Först efter johanni kunde jag tömma den nya torken och köra upp vetet i silona. Det var för sent så nu gick det till augusti innan jag blir av med det. Nu har jag flis i nya torken som måste bort innan vi kan sätta det nya vetet där. Och med tanke på den goda växten så behövs det utrymme för årets skörd. Det blir bråttom i augusti.

Möjligen hade jag sett att sugslangen (ormen) hade fullt med hål. Det gick att suga men inte så bra. Nu måste jag komma ihåg att skaffa ny sugslang till nästa år – en med tjockare plast. Den första sugslangen var alldeles för styv och den här för sladdrig och svag så nästa borde vara mittemellan. I det stora hela går det ändå bra att suga bort vetet.

Potatis satte vi i år på två olika platser efter fjolårets katastrof då allt drunknade efter storregnet den 9 juli. Det ena potatislandet är på god jord och det andra på lera – men högre upp. Det regnade en hel del också i år och ett tag såg det ut att bli översvämning igen men vattnet kom inte upp på åkrarna. Så vi kanske får egen potatis i år. Regnandet gjorde att också potatisen på lerkullen växt ganska bra. Vi satte den bredvid äppelträdgården där det finns vattenpost så vi kunde vattna ifall det blev en torr sommar. Men det blev det ju inte.

Potatis på lerkulle växer också – om den får regn

Den 8 juli körde jag ut Zetorn för egen maskin så verkstaden blev äntligen ledig. Det visade sej att traktorn gick mycket jämnare efter reparationen. Det var fint att den blev reparerad för vi hade flisat första satsen och behövde köra mera ved för andra satsen. Allt gick annars bra men så körde jag fast fliisbisin mot en väggstolpe. Jag måste ta en annan traktor för att dra den åt sidan för det gick inte att köra bakåt och inte framåt.

Det har varit regniga dagar och dåligt torkväder men i går var det både hett och torrt. I andra satsen hade vi också tunnare lager – omkring 70 cm. Luften går ju lätt genom flis så den torkar bra. Nu gäller et att köra ned flisen i lagret så at torken är färdig att ta emot vetet då vi börjar tröska.

Det gick några veckor att byta en fiberskarv i datanätet – mest för att plocka ihop verktygen och försöka komma ihåg hur man gjorde. För 20 år sedan svetsade jag omkring tusen optiska fiberskarvar och så småningom började det gå igen. Det var en skarv på en stolpe som hade läckt och den var full av vatten smörja och rost.

Det var bara att slänga skräpet och sätta in en ny skarv som har en ordentlig kåpa över. Den var betydligt billigare än de skarvar vi använde för 20 år sedan. Men den var knappast bättre (utom kåpan) för det var lika krångligt att rent mekaniskt sätta fast kablarna i den. Det var som tidigare att det krävdes stora verktyg, kraftiga fingrar och mycket svordomar för att få kabeländarna fast. Att svetsa fiber var sedan en liten sak i jämförelse.

Troligen på grund av större serier så har verktygen blivit betydligt billigare. Svetsen som vi nu använder har sex motorer och är nästan automatisk. Man bara sätter in fiberändarna och stänger locket. Sedan svetsas de med stor precision. 600 euro för en sådan svets är inte så förskräckligt dyrt. Det trevligaste var i alla fall att gubben ännu kan svetsa fiber …

Det har också varit andra arbeten den här sommaren. Pojkarna har skrapat och målat taket i den gamla slöjdsalen som nu fått nya lampor. Kuporna är gamla från Folkets hus i Hörks hage nära Grängesberg men lamporna inne i dem är starka LED-lampor på 6000 lumen. De gamla lysrören var litet osäkra och ett började ryka då vi hade årsmöte så dem tog vi bort.

I Hurtigs torp (dragon för Nissas rusthåll) hade tapeterna börjat falla ned från väggarna så där har vi satt upp skivor och limmat papp som ska målas. Sedan ska jag sätta upp en solpanel med ackumulator och kontakt via mobilnätet så vi kan övervaka torpet bättre. Gammalt torp med litet ny högteknologi – som skall gömmas undan.

Och så har vi fått en port igen efter flera år med ingång genom ladan.

He va he för tetta gangån.

Zetorn isär och ihop

Hela våren gick förlorad på grund av att vevaxeln brast på Zetorn. Det tog tid att skruva isär och skaffa reservdelar (ny vevaxel plus litet annat). Och så fick jag förstås fel delar vilket inte blev dyrt men tog tid. Allt tillika som vårsådden måste skötas och annat som man måste göra på våren. Dessutom blev det i år en extra vecka i Sverige i maj vilket inte hjälpte till.

Många gånger har jag tänkt skriva men ofta var det viktigare att gå ut i verkstaden och skruva på Zetorn eller sköta något annat. Eller så blev det inget av skrivandet utan man fick gå och lägga sej på soffan. Visst kan jag ännu hålla på till klockan två på natten men det tar tillbaka följande dag.

Vårsådden gick bra i år men det tog tid att byta brickor på billarna på Rapiden. Jag beställde också reservdelar via Lantmännen maskin i Sverige. Först ringde jag Lantmännen i Finland men de hade inte Väderstads reservdelar … Nå, det ordnade sej och jag kunde hämta från Lantmännen i Örebro. För tio år sedan fanns det ännu Lantmännen Maskin i Köping bara 20 km från Nornbergs hus.

Tidigare var reservdelskatalogerna ganska usla men det nya systemet på https://partscatalogue.vaderstad.com/ är riktigt bra. Fast det tog litet tid att lära sej hur det fungerar. Vi for till Skogsmässan i Karlskoga i slutet på maj så det gick smidigt att plocka upp delarna från Örebro. Fast Skogsmässan var ganska onödig – bara stora maskiner och inget intressant alls. Där fanns visserligen också de företag som jag köper ifrån men lika gärna kan jag se på deras nätsidor. Man har ingen större nytta av att gå på en mässa numera.

Början av maj gick till att skruva loss motorn från Zetorn. Det betydde att i stort sett allt framom hytten togs bort och så lyftes motorn bort med en motorlyft. Det var på gränsen till vad den klarade av så till en större motor måste jag skaffa en bättre lyft. Jag har i många år funderat på en pelarlyft till verkstaden som skulle klara av minst 1000 kg och helst mera. Det är inga små konstruktioner så det har inte blivit av ännu men om jag hittar en billig begagnad så kan det bli affär av.

Nästa gång tar jag bort svänghjulet, kompressorn och vattenpumpen mm. förrän jag lyfter. Likaså oljepumpen för att inte behöva vara rädd för att sätta ned motorn så att oljerören böjs. Det är inte så många skruvar man behöver ta bort. Ett stort elände med Zetorn är styrstången som är i vägen hela tiden och som är besvärlig att skruva bort.

Sedan var det bara att skruva loss lagren till vevstakarna och ta bort kolvarna. Därefter ramlagren bort och vevaxel kan lyftas ut. Men förrän man gör det så ska man se på märkningarna på kugghjulen. Det är två kuggar med körnslag som har en kugge med motsvarande körnslag mittemellan.

Motorns innanmäte utspritt på verkstadsgolvet

Inställning av kugghjul märkta med körnslag

Då vevaxeln togs bort blev det också klart vad orsaken till brottet var. Man ser tydligt på brottytan ett gjutfel som lett till sprickbildning i axeln. Jäkla harm för det blev mycket arbete.

Kugghjulet på vevaxeln var det lögn att få bort så jag måste beställa ett nytt. Det var inte lätt att få det på den nya axel heller för man måste värma det ordentligt. Jag har en gammal elektrisk spis som jag kan använda till värmning men ugnen är inte så stor att man får in hela vevaxeln. Och då man skall sätta fast kugghjulet så svalnar det mycket fort och hugger fast. Problemet var en krysskil som används för att säkra kugghjulets läge. Den hölls inte på plats utan vreds undan. Det tog flera dagar och två man med gassvets och stor hammare för att få kugghjulet på plats. Nu får vi bara hoppas att det håller.

Det eländiga kugghjulet äntligen på plats

Och sedan två månader efter det att vevaxeln brast så kunde motorn sättas tillbaka. Problemen var ännu inte slut för en reservaxel var felaktig och måste beställas på nytt. Zetorns reservdelar köper jag numera från Slovakien så det tar över en vecka innan de kommer. En del finns nog i Estland men inte allt och de har bytt system så det tar minst fem dagar extra att beställa därifrån numera.

Det går ännu inte att provköra för jag väntar på den nya reservdelen. Det finns förstås annat att göra och det blir snart bråttom att flisa för nästa vinter. Jag vill gärna ha bort Zetorn från verkstaden för det finns mycket annat som borde fixas även om den inte behövs före nästa vinter.

Fortsättning följer …

Första maj på åkern

OBS ! Det här skrev jag redan i början på maj men det har varit så bråttom att jag inte hann sätta ut det på nätet förrän nu. Fortsättning följer …

Det var igen en tidig vårsådd så första maj ”firades” ute på åkern. Vintern var snöfattig och vägarna torkade upp genast på våren så isvägen gick över till stadig torr väg direkt. Men skogsarbetet tog slut ganska snart eftersom Zetorn som användes att köra ut hamnade i verkstaden. Det tog dubbelt så lång tid att lasta på och av med två traktorer. Visst kunde vi sätta vagnen bakom Belarus men jag ville inte ha den så länge jag fällde.

Vi har nu tre batterimotorsågar och de fungerar bra, men inte då man fäller. Problemet är att den stora Husqvarna 550i nog är tillräckligt stark (3,2 kW) men har alldeles för långsam kedjehastighet. Ett exempel syns på bilden nedan. Så jag fäller fortfarande med bensinmotorsåg. Då har jag åter problemet med att starta eländet. Nu har jag ryckt så att höger arm är riktigt dålig. Det började gå upp över 20 gånger innan man fick igång eländet . Det har inte varit tid att se över sågen heller för våren började komma med stormsteg.

För låg kedhastighet på batterisågen i blåst …

Men med gamla bensinsågen var det inga problem att hinna såga i blåsten

För en gång skull hade vi stockarna ute vid bilväg redan inom mars månad. Det hade nog gått att köra ut ännu i april eftersom vägarna torkade upp så snabbt men det var besvärligt med en traktor så jag satte hellre tiden på att börja skruva sönder Zetorn. Det blev inte lika mycket stock som i fjol men en del hann vi ta ut förrän barkborrarna kom igång. Priset hade gått ned sedan i fjol och låg nu litet över 90 euro per kubik.

Svarvstockar som barkborrarna blev snuvade på

Skogsvägarna var körbara utan större problem

Skogsarbetet tog slut tidigt i år på grund av Zetorns brutna vevaxel så vi for till Sverige redan i början på april. Där brukar de börja tidigt med vårbruket men det hade regnat ordentligt så det stod vatten på åkrarna och inga maskiner rörde sej på dem.

Men i Hindersby började åkrarna torka upp och det blev bråttom med att sätta såmaskinen i skick. Den blev inte så bra rengjord i höstas efter höstvetesådden och så hade en hel del brickor vid billarna blivit gamla och fallit bort för de var av plast. Det är inte speciellt lätt att komma åt dem varken framifrån eller bakifrån. Man borde hissa upp hela maskinen så att man kunde arbete underifrån. Det var förresten det jag gjorde då jag för över tio år sedan bytte alla tallrikarna som var slutslitna. Men det var inte heller bekvämt.

Billarna på Rapiden är svåra att komma åt

Första maj blev det vårsådd och det gick ganska bra på lerjordarna. I år var de väldigt jämna. Inga våta gölar alls vilket är ovanligt. Det var bara att tuta och köra. Tills vi kom till mulljordarna. Då började den torra halmen krångla ordentligt. Den var så lätt att den föstes framför billarna till det blev en så stor hop att den började dra med sej jord. Jag körde så länge som såmaskinen matarhjul rörde sej men sedan måste man stanna och backa så att bakhjulen klämde ihop halmen. Det blev inte snyggt …

Till slut måste jag ta fräsen och köra före med den så att halmen blev inblandad i jorden. Det gick inte bra men bättre. Visst har halmen krånglat förut men i år var den ovanligt torr och lätt. Nå, det gick att så rätt så fort i år. Det tog bara ett par dagar. Under den torra ytan fanns det ännu fukt så utsädet grodde mycket jämnt och bra.

En olycka kommer sällan ensam

Det blev en lång tid sedan senaste inlägg för det hände en hel del i februari. Och då menar jag inte deklarationen som är en årligen återkommande ”olycka”. Men först måste det nämnas att det var en fin skogsvinter i januari och februari i år. Visst var det en aning svalt med -29 grader och då for vi inte till skogs för det är lätt att köra sönder maskinerna i en sådan kyla. Men det var inte så många dagar med den kylan.

Som framgick av föregående inlägg så hade granbarkborrarna festat ordentligt på den gamla åkern och all större träd hade dött och måste tas bort. Det blev en ordentlig glänta i skogen och man kunde tro att det blivit åker igen men det finns en hel del små granplantor där.

Då barkborreträden var bortplockade från den tidigare åkern så fortsatte vi uppe på stenbackarna där det också fanns en hel del torra granar. Det har varit svårt att komma upp i stenbacken men nu då nästan alla träd togs bort var det lättare att hitta en väg mellan stenarna. Det var också lätt att hitta plats för att svänga vagnen för det gick inte att köra i en slinga på grund av alla stora stenblock.

På grund av kylan så hade vi fina vägar över åkrarna som höll utan problem. Vissa år har det blivit ganska djupa spår men nu var det rena autostradan. Kylan höll i sej i nästan två månader med ganska litet snö. Tjälen blev däremot inte alls så djup som man kunde ha förväntat sej för snön var lös och isolerade bra. Det var nödvändigt att köra upp spår för där frös det till ordentligt.

Zetorns ena bakring var flat en morgon men det var inget större problem för den stod invid verkstaden så det var bara att ta bort hjulet och köra det till reparationsverkstaden där innerringen snabbt byttes ut. Kvaliteten var inte den bästa för en skarv hade brutits upp i den. Sedan var det bara att sätta tillbaka hjulet igen. Men visst var man glad att ha en verkstad så man fick in både traktor och vagn och inte behövde stå och skruva ute i årets kyla.

Hjulet bort och ringen till däckverkstaden

Sedan var det dags för nästa stenbacke där vi inte kommit åt träden på många år. Nu hittade jag i alla fall vägar så jag kom tillräckligt nära för att komma åt dem med bommen på stora Farma. Men det var nog spännande att se om jag skulle köra sönder nånting för lätt var det inte att komma över stenarna och groparna. Det gick i alla fall och så började vi ta bort de stora granarna från backen av vilka det kom upp till tre svarvstockar (5,8 meter och över 24 cm toppdiameter) per träd.

Det gick fint ända fram till slutet på februari (ringen var bara normalt slitage) men då började olyckorna hopa sej. Först blev vi tvungna att bogsera hem Zetorn från skogen för motorn började dunka på ett mycket olycksbådande sätt. Och efter att ha skruvat isär motorn så visade det sej att vevaxeln hade brustit vid fjärde cylindern.

Nå, det var slut på Zetorn för den här vintern eftersom det betyder fullständig motorremont. Jag hade nog tyckt att den dunkat för mycket. Vevaxeln blev ju utbytt för åtta år sedan då oljan hade runnit ut och motorn skar ihop. Den remonten var tydligen inte lyckad.

Så nu sitter jag och funderar om det lönar sej att köpa en ny (begagnad) Zetor 8011 eller reparera motorn. En begagnad 8011 kostar omkring 5000 euro. Att det måste vara en Zetor beror på att fästena för lastaren då kan flyttas enkelt. Att svetsa ihop nya fästen tar en hel del tid. Om jag byter vevaxel, kolvar och cylinderfoder (allt som rör sej) så kostar delarna kring 800 euro (utan moms). Men det är en hel del arbete med att plocka ut motorn och byta allting. Det har jag gjort en gång så det är inte omöjligt men man vill gärna att den sedan håller ihop mer än åtta år. Vevaxeln bytte jag i december 2018. Den ursprungliga höll i 43 år.

Men skogsarbetet måste fortsätta så vi satte 91:n (”nya” Belarus 825 från 1991 som jag köpte 2024) framför skogsvagnen. Den har inte fästen för lastaren så jag måste lasta på och av med gamla Belarus och Farma 8,5. Det tar ju mera tid så skogsarbetet går långsamt. Och så brast bommen på skogsvagnen ett par dagar senare …

Det gick värdefulla kölddagar förlorade men en bom svetsar man ju ihop. Det var tur att jag för 40 år sedan byggde en ordentlig verkstad så att alla maskiner ryms in – bland annat traktor med skogsvagn och lastare. Det hade inte varit så trevligt att skruva på vagnen i -15 grader. Nu tog vi loss bommen och drog in den i den varma delen av verkstaden och svetsade ihop den. Som förstärkning svetsade jag två stålplattor på bägge sidor om bommen så kanske den håller i 40 år till.

Så var det bara att koppla fast vagnen och fortsätta att köra. Och – som sagt – en olycka kommer sällan ensam så efter ett par dagar så lossnade fästet till en styrcylindern på vagnen. Det var inte första gången så jag hade svetsat fast cylinderfästen i en tjock stålplatta som sedan skruvas fast i balken. Då är det lättare att ta loss plattan och svetsa fästet på nytt och sedan skruvar man fast plattan igen. Det är mycket krångligare att svetsa direkt på vagnen. Dessutom har balkarna för tunna väggar och en platta håller bättre.

Styrcylindrarnas fästen på plattor som skruvas fast

Det hör till att både det ena och det andra går sönder i skogen – speciellt som vi nu kör i stenbackarna vilket går hårt åt maskinerna. Sedan blev belarusen stående i skogen då oljan rann ut. En slangbit till oljekylaren hade spruckit. Om man ser på slangklämmarna så är de betydligt nyare än de andra så troligen är slangbiten utbytt redan tidigare. Och den ser ut som en kylarslang – som inte tål olja någon längre tid. Nu bytte jag till en bit från en kylarslang för jag hade ingen oljeslang hemma men den måste bytas kvickt innan jag glömmer. Mest harmar det att ännu en fin kölddag gick förlorad.

Därefter rann oljan ut ur servostyrningen. Det var ingen överraskning för redan för flera år sedan då ett träd föll över motorhuven så fick en slang litet fel och jag hade redan beställt en ny slang som nu kunde bytas snabbt. Men all olja som rann ut drogs in i fläkten så motorn såg ruskig ut och fläktremmen började slira. Då det blir varmare väder så måste nog motorn tvättas ordentligt.

Det har varit en ovanligt kall vinter i januari och februari så för första gången måste vi flisa före sommaren. Det finns ju massor med torra träd så det var inget problem. Den nya flisen – som inte är torkad i kalluftstorken – brinner bra men den rasar inte ned i skruven så man måste skyffla den flera gånger varje dag. Annars blir det en grop i flishopen och nere i gropen går skruven tom. Det gick på 10 minuter att flisa ett lass torra stockar direkt in i flislagret.

Flisning direkt in i lagret den 4 mars 2026

För en vecka sedan svängde vädret fullständigt och från -15 grader blev det +5 grader. Isvägarna håller fortfarande så vi kan köra ut stockar ännu. Sedan får man se hur det ser ut om ett par veckor. Åkrarna börjar vara bara.

Nu är dagarna så långa att man knappt orkar såga fram tills det blir mörkt. Sedan är gubben mogen för sängen för att orka stiga upp då det blir ljust. Då är det som kallast och ännu fryser isvägarna nerifrån så man kan köra över åkrarna. Men man vet inte hur länge …

Kallt Nytt År !

Det var länge varmt (och blött) men till nyåret kom det en ordentlig kyla – som ser ut att fortsätta ännu länge. Jag hann inte riktigt få alla traktorerna i skick med det varma vädret men visst är man glad över kylan. Tyvärr så kom det en del snö så vi har kört upp spår flera gånger om. Med -24 grader på morgonen borde det nog ge ordentliga skogsvägar.

Nu har vi fått igång skogsarbetet men det är varje år lika krångligt att få alla prylar lastade på traktorn. En vippare (brytjärn) har vi tappat fastän jag vet precis var den finns. Motorsågarna är inte helt i skick – en 2252 vill inte starta men batterisågen fungerar bra för kvistning.

Det blev litet problem med oljan för vi har använt Monitra länge och nu får man inte tag på den mera så det blev att gå över till Neste Farm Universal. Den är knappast sämre men jag gillar inte att bland olika märken.

Lilla Zetorn (8011) hade problem med att starta. Man måste värma solenoiden till startmotorn först. Få se om det är övergående (kondens) eller om jag måste skruva upp den och sätta in bättre vaselin. Längre söderut fattar de inte riktigt hur det fungerar vid -30 grader (eller redan -25).

Eftersom våra skogstraktorer står utomhus så måste motorn värmas i en timme förrän man startar. Det fungerar bra numera då jag sätter på värmen från min Androidtelefon via ett Shelly fjärrstyrt relä. Så man kan sätta på värmen medan man ännu ligger i sängen och kan sedan i lugn och ro klä på sej och dricka morgonte med ciabattor innan man går ut och startar traktorn.

Det har varit ganska kallt inomhus också då det var -24 grader. Ungefär +12 grader då man kommer ned i stugan och börjar elda. Sedan blir det varmt efter 15 minuter men vi klär ju på oss ordentligt så vi klarar oss. Man tycker ju det är litet löjligt med gnäll om att det bara är +15 grader. För att inte tala om nån fjant som påstod att det är livsfarligt om det går under +24 grader …

I skogen är det bäst med omkring -10 grader och under -15 så blir det lättare problem med maskinerna även om de klarar sej ned till -20. Fast då blir oljan så stel att man måste köra på tomgång ganska länge innan hydrauliken börja fungera. Jag ids inte byta olja även om det finns sådana sorter som klarar -30. Ifråga om kläderna så fungerar skogskläder med ylleunderkläder ned till -15 men under det behövs det ett lager till. Sällan är vi i alla fall i skogen under -20 grader.

Jag har dessutom bekymmer med glasögon. I fjol fick jag kåda på glasögonen och den förstörde nog ytan. Jag skaffade två par skogsglasögon med enkelslipade linser. Då jag filar sågkedjan så måste jag ta av dem men det är inget problem. I skogen fungerar de bra. Och så köpte jag 200 Zeiss Reinigungstücher för att putsa glasögonen.

Och så har vi ju problemen med kläder. Sågbyxorna fungerar i allmänhet bra bara man ser till att benen är tillräckligt vida så de går över stövelskaften. Ett par äldre byxor måste jag klippa upp och sy i tygbitar för att få dem över skaften. Kängor köper jag inte. Vi har alldeles tillräckligt med diken och gropar med vatten. Snören är något jag har avskytt hela mitt liv. Tyvärr är stövlarna numera tillverkade av plast och efter ett par år så bryts den sönder och de börjar läcka. De gamla Nokia gummistövlarna av riktigt gummi håller ännu vatten efter 70 år. Men de har inte skydd liksom moderna skogsstövlar.

Skogsblusarna brukar oftast fungera men jag har sytt i nya dragked i flera redan. De måste också vara tillräckligt stora så man får flera lager under ifall det är kallt liksom nu. Handskarna är det värsta problemet. Tidigare fanns det ordentliga posahandskar med avtryckarfinger men det finns det inte mera. De ”skidhandskar” som finns är bara skräp. Jag har ännu kvar ett par Husqvarna handskar som jag lappar ihop allt emellanåt. Fingerhandskar kan man inte ha i + 15 grader och under. Värme i handtaget tycker jag inte fungerar så bra heller.

Intressant nog har det varit nästan fem grader varmare i skogen än ute på åkrarna. Dessutom är det varmt om fötterna då man står i den lösa nysnön som isolerar mycket bra. Men det har blivit mycket körande för att hålla spåren i skick eftersom det kommit litet snö nästan varje dag och den måste trampas till. Det tar tid eftersom man måste köra på krypväxeln i den ojämna skogen. Vi försöker köra på dikesvallarna för där håller vägen bättre men de är ju ojämna.

I början på skogsarbetet är det svårt att få med sej allting. Man har städat bort förra vinterns redskap och det kan ta lång tid innan man fått ihop allting igen. Det är handskar och mått och verktyg och så förstås reserver för allting. Häromdan brast skogsmåttet och jag fick komma hem eftersom jag inte hade reserv. Visst sågade jag en stund utan mått men det blev långsamt och besvärligt.

Till råga på allt så fick brorsan lunginflammation under julen och var ganska illa däran med dropp och sängliggande. Fast nu är han igen ute och kör traktor även om han inte fått lov att börja såga ännu. Jag har – peppar, peppar – klarat mej utan annat än litet hosta då man får barksmulor från de torra träden i halsen.

Vi har i stort sett bara sågat ned barkborrsträd hittills – och ett och annat som blåst omkull. Men då har de oftast varit angripna av röta också. Så salustock har det inte blivit. På en gammal åker (före 1908) har vi sågat omkull nästan alla träd för de har varit torra. Det passar bra i år då skogsvägarna har frusit bra för där är vanligen ganska blött.

Till all tur finns det en hel del granplantor under träden så det kommer återväxt om de bara klarar gräset.

Motorsågarna har krånglat så jag beslöt köpa en ny batteridriven Husqvarna 550i med den stor ackon B540X på 15 Ah. Sedan visade det sej att den inte går att ladda med de gamla laddarna så jag måste köpa ny laddare också. Det är bara bra för den är på 750 W och eftersom vi nu har tre batterisågar så behövs det också flera laddare.

Tre batterisågar och två bensinsågar i bruk

Den nya 550i har en effekt på 3,1 kW vilket motsvarar en bensinsåg på 50 kubik ungefär. De mindre 542i är för svaga för fällning så det var spännande att se ifall den nya sågen klara det. Nåjo, visst går det att fälla med den men inte motsvarar den riktigt våra Jonsered 2252 bensinsågar. Så för större träd är det fortfarande bensin som gäller.

Batterisågar är utmärkta för kvistning och smått sågande då man inte ids rycka igång bensinsågen. Jag har bägge med mej i traktorn för om sågen hamnar i knipa så behövs en reservsåg. Om bensinsågen startar vid första rycket så är skillnaden inte så stor men jag har vanligen bensinsågen att gå på tomgång tills tanken är slut så man inte behöver rycka så mycket. Man blir bara latare …

Batterisågarna är betydligt längre än bensinsågarna. 542i är 45 cm från svärd till bakändan på handtaget, 550i 48 cm och 445 (bensin) bara 38 cm. Det har betydelse då man fäller på trånga platser.

Det lönar sej verkligen att söka på nätet för att se priserna för det kan skilja upp till 250 euro. Numera går det bra att köpa över nätet och frakten kostar ofta inget alls eller kanske 10 euro. Den nya 550i kan man få för 800 euro. Om man inte ska ha den allra nyaste proffssågen så kan man få en hyfsad bensinsåg för 600 euro.

Jag är litet sur på lösa drivhjul för det går lätt att få sågkedjan bredvid och det märker man inte genast förrän den slitit ned räfflorna. Inne i verkstaden går det bra att se efter men ute i skogen med snö, kyla och mörker kan det lätt bli problem. Jag förstår inte varför drivhjulet skall vara så smalt att sågkedjan lätt hamnar bredvid …

Kedjedrivhjulet betydligt smalare än det kunde vara

Det kommer allt mer batteridrivna maskiner och de måste ju ha laddare. Jag byggde en laddningshylla för något år sedan men den räcker alls inte till mera. Husqvarna är med i Alliance som arbetar för att samma batteri skall fungera i många olika maskiner. Men Stihl är inte med och det förvånar inte för de har alltid haft sina egna ”standarder”.

Förutom två dagar med +0,5 grader har det varit kallt hela januari och lär fortsätta åtminstone tio dagar till. Trots det har det inte frusit under snön som är lätt och torr och isolerar bra. Så det måste köras spår hela tiden ännu. Vi har inte mycket snö men den gör det svårt att se stubbar förrän man kör på dem. Trots kylan har det varit mulet mest hela tiden men det kanske kommer litet sol i slutet på veckan.

Litet blå himmel och (morr) torra barkborrsgranar

I det stora hela är det fin skogsvinter och då är det bråttom för det kan bara bli sämre. Det mörknar tidigt men man orkar ännu inte med hela dagar fast konditionen nog blivit bättre. Om vi sågar flitigt så kanske vi hinner få några friska granar också till salustock. Tillsvidare har det inte blivit så många.