Vid gårkvällens kvällsrond till ladugården hade korna slut på foder så jag körde ut en rundbal åt dem. I och med det kom jag på ett tillägg till mitt inlägg om trotjänaren. Den har faktiskt en nackdel som framträder så här års, nämligen att den saknar motorvärmare. När termometern börjar gå mot -15 till -20 är den rejält trögstartad. Lösningen är att värma strategiska punkter (vevhus, insug, och hydraulpump) med värmepistol innan man drar i snöret. Hur länge var och en skall värmas beror på hur kallt det är och bedömningen fodrar viss vana och fingertoppskänsla. Den här vintern har minsann tränat upp den vanan och jag börjar så småningom bli en riktig hejare på att värma lagom länge.
Så den dag “Kallstart av liten förbränningsmotor” är OS-gren kan jag nästan garantera Finland en medalj.
Författare: Mats
Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.
Visa alla inlägg av Mats
