Senvinter

Nu börjar det kännas som vår i luften eller åtminstone senvinter. Takdropp, fågelsång och ljusa morgnar är innerligt välkomna. Jag vet inte när jag skulle ha längtat så här mycket efter snösmältningen. I ärlighetens namn finns det en del nackdelar med blidvädret också men de känns rätt så obetydliga.

Mina kor går i kall, oisolerad lösdrift vilket innebär att innetemperaturen är samma som utetemperaturen. Under kalla perioder är det jättebra, gödsel och urin fryser nästan på vägen mellan kons rumpa och golvet, luften är frisk och alla är rena. Nackdelen är att nu när termometern ligger på plussidan är det dags att betala för de trivsamma veckorna i vinter. Nu tinar all den där vätan och fukten som samlats upp på en gång och det blir rätt så fuktigt på golvet. Fördelarna uppväger klart nackdelarna, det har varit trivsamt i flera veckor och nu följer några dagar av lite tätare gödselarbete och högre halmförbrukning. Det kan det vara värt.

Den här årstiden märker man också skillnaden på blidsnö och vanlig snö. Hittills har fodertransporterna gått rätt så bra trots snödjupet, traktorn skär väg åt sej ungefär som en båt klyver vatten och snön pressas endera till sidorna eller nedåt. Meterdjup blidsnö pressas däremot ingenstans. Det går att köra framåt en bit och sen är det stop. Dagens ballass fick jag hem tack vare att balarna råkade stå någorlunda nära vägen, men nästa vecka får jag ta mej en tur med schaktbladet och öppna en väg till följande balrad. Om inte snön hinner smälta till dess förstås, men det tror jag inte jag vågar räkna med.

Idag svängde grannen Branaback-Jonas in och lånade min skogslastare. Jonas och jag har en hel del samarbete i olika former. Han brukar så och tröska åt mej, jag harvar åt honom, vi äger en del maskiner tillsammans o.s.v. Dessutom tillkommer en del lösare samarbeten också. Vissa arbetsmoment fakturerar vi varandra för, andra räknar vi med att jämnar ut sig med tiden. Det är ju inte hela världen om nån av oss vinner lite mer eller lite mindre på nåt samarbete, i slutändan vinner ändå båda mer än vi hade gjort var och en för sig. Och det är väl det som räknas.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats