Livets gång

Ibland är det allt annat än lätt att ha kor. Idag måste vi ta det svåra beslutet att Uniikki skulle avlivas.
Som jag skrev före påsken hade hon problem med juverhälsan. Närmare sagt hade hon en spene som var svårt inflammerad. Vi behandlade inflammationen i slutet av förra månaden och det verkade som om hon skulle klara det, spenen blev bättre och mjölkmängden i de tre övriga spenarna ökade. Vi har redan en längre tid mjölkat den sjuka spenen med kanyl och det var ingen fröjd, varken för henne eller mjölkaren, att göra det.
Så efter att behandlingen tog slut, tänkte jag försöka få spenen i sin. Det började bra, men igår rasade hennes mjölkmängd och allmänna kondition så mycket att vi inte kunde hålla henne kvar längre.
På grund av behandlingen, fanns det karenstid kvar på köttet, så det ända alternativet var att Antte måste avliva henne. 🙁 Inget lätt beslut, men ibland måste man göra sådana också..

Men till livets gång hör ju också att det kommer nya småttingar till ladugården. Igår fick Heisala Vilma, (inte “kabböle” Vilma) en liten kokalv som heter Hilma.

Vilma och Hilma

Så livet går vidare.

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

9 reaktioner till “Livets gång”

  1. 🙁 tur att man inte är bonde..för sådanna beslut skulle jag inte vilja ta. Skulle inte klara av det!

  3. Jag säger som Lina ovan, måste vara jobbiga beslut. Men man kanske vänjer sig på nåt sätt? Beklagar Uniikki – men gratulerar till söta Hilma! 😀

  5. Man vänjer sig nog inte. Det är “lättare” att skicka en ko till slakt, speciellt en sådan man har haft mycket problem och extra arbete med. Det är nog inte roligt det heller, men att själv hamna ta bort en ko är hemskt. Av någon lustig anledning är det ju dessutom oftast en sådan ko man har tyckt mycket om, p.g.a. diverse olika orsaker.
    Men det går ju snabbt och Antte som är “gamal o vaner” jägare kan ju sin sak. Och som sagt, det hör till. 🙁

  7. Jag gillar kossor men är alldeles för blödig av mej för att ha djur. I min ungdom hamnade jag att gräva ned tre av våra kossor som självdött och det var minsann inte roligt. Det fanns ju ingen kadaverhantering på den tiden utan det var en grop i skogen som gällde. Och en STOR grop !

  8. Som oinvigd har jag många konstiga frågor:”mjölka en spena med kanyl” ?, hur gör man det? Nisse skriver här över om kadaverhantering “på den tiden”, vad händer med en avlivad ko och vart far kalvar som är död när dom föds?? Vilma och Hilma är söta, är det frågan om AY?

  9. Mariann: det är ju bara bra med “konstiga” frågor. Det är svårt ibland för mig att veta hur ingående jag ska förklara saker och ting, så det är fritt fram att fråga om något blir oklart! 🙂
    Om vi börjar med den enklaste frågan, så är Vilma och Hilma nog Ay, likasom majoriteten av vår besättning.

    Sedan kanylen; det är en sorts ihåligt rör man sätter in i spenen om spenen har skadats.Ibland kan man mjölka en skadad spene med maskin, men eftersom maskinen härmar kalvens drickande så anstränger man den sjuka spenen ytterligare och då är kanylen ett bättre alternativ.
    Kanylen håller spenkanalen öppen, så att mjölken rinner direkt ut ur juvret. Beroende på skadan så kan man efter att kanylen blivit insatt antingen låta fjärdedelen rinna tom eller så sätter man på maskinen med kanylen i spenen. När all mjölk kommit ut så sätter man en liten propp i ändan av kanylen, som sedan hindrar den nya mjölken som bildas från att rinna ut mellan mjölkningarna. Vid följande mjölkning tar man sen ut proppen och tömmer fjärdedelen. Kanylen kan vara i spenen några dagar, beroende då också på skadan. Man måste ändå komma ihåg att en kanyl är ett enkelt sätt för bakterierna att komma i juvret, så oftast måste man behandla kon med medicin i samband med kanylen.
    I inlägget”jobbets svåra sida” har jag försökt svara på frågan om döda djur.

Kommentarer är stängda.