Ibland har jag fått frågor kring mitt livsarangemang, dvs varför i hela friden man dras med ett i princip olönsamt jordbruk när man har ett lönearbete. Det har också funnits en och annan som har åsikter om huruvida det ens är moraliskt rätt att göra så. Jag skall berätta om hur det går till när man hamnar i en dylikt situation, för som oftast bestämmer man ju inte själv vad som händer, man får bara liksom följa med.
Jag är som sagt uppfödd på torpet som jag bebor och brukar idag. Som barn kan jag inte minnas att jag någonsin drömde om vad jag skulle bli när jag blev stor. Det var liksom så givet att det var helt onödigt att fundera på det. Jag skulle bli bonde. I något skede skulle jag bli ko-bonde, det var jag helt övertygad om. Sedan upptäckte jag att jag förmodligen var för lat för att bli det. Alltså blev det inte så, jag vet inte ens varifrån tanken dykt upp, vi har inte haft kor i modern tid på hemmanet.
I gymnasiet frågade en gång en lärare av mig vad jag skulle börja studera. Jag svarade väl något uppkäftigt om att det inte var nödvändigt, sedan stämplade jag denna lärare som irriterande. Jag skulle inte “bli” bonde, jag “var” bonde trodde jag, ungefär som kungen ärver sitt jobb, inbillade jag mig. Till saken hör att jag inte har några syskon så den “kampen” var inte heller aktuell.
Någon gång i femtonårsåldern berättade min pappa (som även han lönejobbat) den fruktansvärda hemligheten, nämligen att man inte kan leva på 19 hektar odlingsmark. Jag fattade inget och världen stannade. Var jag också tvungen att utbilda mig till något jag inte ville bli och kanske flytta till någon stad för att få jobb. Hemska tanke, det fick bara inte ske!
Jag vandrade iväg till Vasa Handelsläroverk i brist på andra ideer och där var jag en fruktansvärd elev som visste bättre än alla andra och levde för att irritera lärarna (Förlåt). Redan som 21 åring skaffade jag busskörkort och började mitt första riktiga jobb som bussförare hos Westerlines. Det gick rätt bra att kombinera med jordbruket och där blev jag kvar i tio år. Det egna hemmanet tog jag över i samma veva och 1998 köpte jag grannhemmanet och fick arealen nästan dubblad.
Brandkåren i Närpes behövde i något skede vikarier och jag nappade genast på den fantastiska arbetstiden som man hade som ambulansförare. 1 dygn jobb och 3 dygn ledigt. Detta var drömmen, det gick toppen att kombinera med det jordiska. Jag fixade kompetensen till jobbet och blev småningom fast anställd som brandman/ambulansförare och var nöjd. 2006 blev det sedan solförmörkelse när min arbetstid ändrades till dagjobb 8-16 och lediga helger. Efter det har det mest varit motvind, visst trivs jag på arbetet men att jobba kontorstid och ha ett jordbruk har sina sidor. Det är ett evigt brottande med verkligheten som motståndare. Egentligen är det inte dygnets 24 timmar som är problemet utan att man inte har några lediga vardagar för att få butiks- och motsvarande tjänster utförda. Semestern skall delas mellan sådd och skörd och någon semester som innebär ledigt har jag aldrig.
Så undrar då vän av ordning varför jag inte ger upp jordbruket, och då svarar jag; om man ger upp sin identitet, vad har man kvar då? Jag brukar en mark som mina förfäder brukat sen 1600-talet och i allt jag gör där ser jag mina förfäders jobb. När man jobbar på åkern kan man nästan förnimma närvaron av dom gamla bönderna och känna att dom är stolta över det jag gör. I filmen Lejonkungen finns en scen där Simbas fars röst mullrar ur molnen och säger “Glöm aldrig vem du är” och den devisen försöker jag ha som ledstjärna. Jag är född bonde och det arvet skall jag förvalta så gott jag kan, även och kanske framförallt när det blåser motvind.
Visst trivs jag med nyttan man gör som brandman och visst trivs jag bakom ratten i bussen, men mitt hjärta det är för alltid nergrävt på åkern i Yttermark, och där skall det förbli, så länge det går.
I många år hade jag bestämt att vid 45 års ålder skall jag sluta lönearbetet och bli heltidsbonde, men nu är jag 46 och har fått skjuta upp planerna. Det var min plånbok som bestämde det, inte jag själv! Jag säger som bonden i Sverige som vann på Lotto och fick frågan av en journalist vad han skulle göra nu: “Jag skall fortsätta vara bonde tills pengarna är slut”
Bra skrivet….. det är ju så här det är för de flesta deltidsjordbrukare som det finns mååånga av
Men ni bönder – ni är nog mästare på att gnälla! Sedan när man ser på er maskinpark så tar man sig nog ändå för pannan. En 4-skuren vändplog kostar väl kanske 15000 euro om det ens räcker till. Och en ny Valtra kanske 50.000 euro. Hur mycket stöd lyfter en bonde sedan för 40 hektar odlingsmark? Kanske inte samma summor som fattiglappen Björn Wahlroos lyfter i socialbidrag för sin egendom i Halikko.
Om inte sedvanlig odling lönar sig så får man väl specialisera sig och satsa fast på växthus eller jordgubbar? Få yrkesgrupper har trots allt förmånen att få gratis pengar oberoende om maskinparken vilar – jfr. åkrarna ligger i träda – eller ej.
Och när ni klagar över att producentpriserna är så låga – varför grundar ni inte andelslag och tar bort mellanhänderna? Åländska Chips
var väl ett exempel på en dylik lyckad satsning.
Instämmer med föregående skrivare. Så är det att vara bonde i dag.
Men om du exempelvis odlar potatis på dina 40 ha och får en medelskörd på 20 ton/ha som uppköparen betalar 10 cent för kilot så har du 80.000 euro brutto om året + EU-stöd för dina åkrar. Om du sedan ställer dig på torget och säljer direkt till kosumenten så kan du kanske få 30-40 cent/kilo. Därtill har du kanske skog som du kan gå ut och hugga i när det riktigt kniper. Så varför ni gnäller så förstår jag inte riktigt?
Svar till Tekniskt intresserad.
20ton/ha * 40 ha och ett pris på 10 cent/kg
Ger för visso en inkomst på 80 00€
– Löneutgifter dels egna och en par andra för att kunna skörda och så 40 ha.
– Utgifter för utsäde för att kunna så potatisen
– Kalkning av åkrar
– Utgifter för konstgödsel (dyrare sorter vid odling av potatis)
– Utgifter i för underhåll av maskiner
– Utgifter för investeringar i maskiner
– Utgifter i bränsle
– Utgifter för växtskyddsmedel
– Utgifter för lager utrymmen
Om jag inte minns helt fel så skulle den genomsnittliga potatis odlaren behöva få runt 20 cent/kg för att kunna ha en lönsam och hållbar odling
Vid försäljning på torg så blir löneutgifterna högre och därtill tillkommer utgifter för en paketbil eller dylikt som transporterar potatisen till torget. Nog bör väl lantbrukaren få ha en skälig timlön för att stå på torget och försöka sälja potatis. Där till så är det mer eller mindre överproduktion av potatis i Finland.
Och hur mycket är EU-stödet inklusive “gödselstödet”, eller var det miljöstödet som det egentligen hette, som man lyfter årligen för 40 hektar odlingsmark? Månne inte dessa gratispengar täcker samtliga, om inte så en stor del, av dina uppräknade utgiftsposter? Och vad är det för fel på att fösöka sälja potatisen själv – andra människor får också jobba året runt – inte bara 6 månader, d.v.s. från maj-oktober.
He-he – jag skulle gärna ge bort 20*40 = 800 ton potatis att säljas på torget ! Om någon skulle lyckas med det. Troligen skulle 700 ton ruttna därför att ingen skulle köpa eller ens ta emot den gratis.
Problemet med sådan uträkningar är att man i städerna knappast kokar sin egen potatis mera utan äter på jobbet eller köper färdiglagad mat. “Marknaden blir mättad” otroligt fort som det heter. Och finns det inte efterfrågan så är det komposten nästa. Möjligen kan en enda bonde lyckas med det men vi andra blir tvungna att försöka kränga vår potatis till uppköparna och där gäller också tillgång och efterfrågan. 10 cent kan bli 1 cent om det finns för mycket potatis.
På våra lerjordar växer ingen potatis men vete fungerar på samma sätt och jag har två års skörd i lager. Ingen vill ha det och man kan bara hoppas att nån ids bränna upp det. Värmevärdet är i princip dubbelt upp mot vad man nu betalar för vete.
Allt måste förädlas men DET är våldsamma investeringar. Den tiden då man gjorde det i liten skala är slut – annars får man inspektörerna i nacken bums. Slakterierna är just nu på tapeten. Förr behövdes en kniv och ett rep och kanske ett ämbar men nu kräver myndigheterna miljoninvesteringar. Lagar och förordningar stoppar effektivt all gårdsförädling. Alla kvarnar har slagit igen också så jag sitter nog här med mitt vete eller får köra det till komposten. Det kommer redan för mycket flis från skogen så jag kan inte ens bränna upp det.
Svar till Tekniskt intresserad.
Du skriver om en sak som du inte tycks veta nånting als om.
Förresten skulle 1000 kg (ett paketbilslass) ge 100 euro. 200 km:s körning plus en dags arbete minus torgavgiften ger inte mycket i handen – om nånting alls. Och det går inte att sälja vid minusgrader – värme är för dyrt. Det är nog så dödfött som nånting kan vara.
De “lediga” sex månaderna måste användas att göra alla reparationer som man inte har råd att betala åt någon. Jag hinner inte ens hålla alla hus och maskiner i skick som jag borde.
Det här som “Tekniskt intresserad” skriver om med gratis stöd är ett ganska intressant fenomen. Du och många andra tycks ha glömt att dom där gratis pengarna (som bara rullar in åt oss bönder) faktiskt är till för er o oss konsumenter! Visst sku det ju vara roligt att själv kunna prissätta allt vi producerar o faktiskt få betalt för varje minut vi sätter på vårt arbete o med hjälp av det vara utan stöd, men tyvärr fungerar det inte så. För att vi ska få någon lönsamhet, så måste vi få stöd. Eller tycker du att vi som producerar mjölken inte är värda mera än 80c per litern? Jag antar att det är kring det priset ligger i butiken. Av den 80c så betalar mejeriet åt oss kring 40c.
Mat ska det finnas o vi producerar det, så varför ska inte vi då få betalt för det?
Bara som en parentes, så undrar jag nog också över uppfattningen att vi jobbar si sådär 6 månader. Våra kor ska mjölkas två gånger om dagen, 365 dagar om året. Enligt lagen har jag rätt till 26 dagar semester per år. Vad jag/vi gör där emellan är det ju bara att följa med här på bloggen, kanske uppfattningen om “gratis” pengar ändras?
Och tydligen glömde jag igen att skriva mitt namn..!
Tekniskt intresserad har helt rätt i att det spelar stor roll vad man odlar och hur man säljer det. Man kan leva på 15 ha och svälta på 50. Men som andra skrivit tidigare, det går inte att bedöma ekonomin i en produktionsinriktning bara på inkomsterna (trots att man ofta också gör det misstaget i näringslivet), man måste ta med utgifter och kostnader för att få hela bilden. Tyvärr har jag inga siffror på kostnadsstrukturen i potatisodling, eftersom det inte är min bransch.
Torghandel är i de flesta fall inte ett alternativ. Det är mikroskopiska mängder som går den vägen i dagsläget. En medelfinländare äter t.ex. 50 kg potatis/år, en halvdålig hektarskörd är 20 t. Det skall alltså 400 pers för att äta en hektar, Kalles 40 ha potatisodling fodrar ett kundunderlag på 16 000 pers. Och som Nisse skriver, merparten av de där 50 kg:na äter man inte hemma utan på jobbet och den potatisen går garanterat via grossister. Det betyder att kundunderlaget i verkligheten måste vara betydligt större.
Torghandel är intressant för de som orkar, men förutsätter nästan att det är en minoritet som sysslar med den. I mina hemtrakter finns c. 500 jordbrukare, det blir väldigt trångt på torget i Jakobstad när vi alla skall dit. 🙂 Fast det skulle onekligen vara rätt kul…
Angånde att elda med vete – det brinnner extremt dåligt. Fråga bara min rörmontör, som också sysslar med värmepannor…inte ens han har lyckats. Att havren brinner så bra beror på att skalet innehållet ett explosivt ämne, furfural.
Jag vet inte vart dethär bar nu. Avsikten var inte att gnälla på lönsamheten utan att beskriva läget som deltidsbonde, men jag gör två kommentarer i alla fall:
– Jag har jord som är så oduglig för potatisodling att jag inte ens kan odla husbehovspotatis
– Att ändra produktionsinriktning är inget man gör sådär bara, det handlar om kunskap också, och om nya jättelika maskininvesteringar i så fall.
Byt rörmontör. Jag har eldat länge med vete som blir över då man sorterar. Vete innehåller mycket värmeeffekt och enda problemet är slagg. Och det problemet har inte havren. I Sverige är havreeldning mycket vanlig och det går bra med en pellettspanna att bränna havre. Visst går det bra med vete också men man måste ta bort slagg ganska ofta. JKag använder den vanliga flismataren men den måste ställas ned ordentligt eftersom vete har flera gånger högre värmevärde än flis.
Jag förstår känslan om som en hobbybonde har, det är inte frågan om pengarna utan om att förvalta arvet. När man är uppvuxen med något är det svårt att lägga åt sidan även om lönsamheten och tiden inte vill räcka till. Det är svårt att stå på sidan och se på när ens föräldrars livsverk läggs ner eller säljs bort.
Just ledigheten är en intressant fråga när man är bonde. Vi har ofta hemma diskuterat antalet timmar som man jobbar jämfört med en “vanlig” arbetare.
Som bond har du 26 dagar ledigt. Som “vanlig” arbetare har du ledigt 2 dagar i veckan dvs 104 dagar i året. Plus 5 veckor semester i de flesta fall plus alla special helgerdagar. Detta betyder att de är lediga minst 139 dagar i året beroende på hur långa special helgerna blir.
Angående lönsamhet så önskar nog så gott som alla bönder att det skulle vara ett system där konsumenterna betalar det pris som produktionen kostar, istället för att vara beroende av stöden.
Men tycker inte signaturen ”Anonym” att det är helt horribelt att gossar som Antti Herlin, Björn Wahlroos, bröderna Laakkonen årligen lyfter över 200.000 euro i socialbidrag för sina egendomar? På sidan http://aleksieskelinen.blogit.uusisuomi.fi/2010/02/01/maataloustuki-%E2%80%93-kallista-vai-ei/ framgår det att 2.1 miljarder euro varje år hamnar i fickorna på 77.000 finländska bönder – i medeltal 27.500 euro per individ. Av dessa 2.1 miljarder så utgörs 40 % av EU-pengar medan det övriga 60% är ett s.k. nationellt stöd, d.v.s. skattebetalarnas pengar. Här följer dessutom ett utdrag över stödet som en annan skribent får fram till hela 3 437 000 000 euro.
Viljelijätuet 2008:
563 000 000 euroa Kansallinen tuki
542 000 000 euroa EU-tulotuki
421 000 000 euroa Luonnonhaittakorvaus
341 000 000 euroa Ympäristötuki
Muut maatalouden tuet 2008:
469 000 000 euroa Maatalousyrittäjien eläkkeet
400 000 000 euroa EU:n tuontitullit
213 000 000 euroa Lomitustoiminta
150 000 000 euroa Rakennetuet
146 000 000 euroa Luopumistuet
53 000 000 euroa EU:n tuki maaseudun kehittämiseksi
50 000 000 euroa Korkotuet
24 000 000 euroa Sokerituotannon rakennetuet
22 000 000 euroa Energiaverotuki
15 000 000 euroa Tuet tapaturmavakuutuksiin
10 000 000 euroa Tuet maatalousneuvontaan
8 000 000 euroa Maataloustuetteiden vientituet
5 000 000 euroa Markkinointituet
3 000 000 euroa Satovahinkokorvaukset
2 000 000 euroa Tuet laatujärjestelmien kehittämiseen
Yhteensä 3 437 000 000 euroa
Och sedan klagar den finländska bonden som aldrig förr.
Värre än in Ryssland då man inte får ställa raka frågor i ett forum heller! Bondesamhällets beskyddare!
Men tycker inte signaturen ”Anonym” att det är helt horribelt att gossar som Antti Herlin, Björn Wahlroos, bröderna Laakkonen årligen lyfter över 200.000 euro i socialbidrag för sina egendomar?
Och dessutom med skattebetalarnas pengar då 60% av lantbruksstödet på 2.1 miljarder euro utgörs av ett nationellt stöd?
Fördelalat på 77.000 bönder så blir stödet 27.500 euro per individ. En del räknar dock att stödets storlek egentligen är 3 437 000 000 euro.
Det där med Nalle Wahlroos EU-stöd är en intressant fråga. Samma spörsmål kommer upp i nästan alla länder; engelska kungahuset lyfter stöd för sina jordbruk, likaså svenska kronan.
Orsaken till att det är så är att man inom EU gått in för att jordbruksstöden uttryckligen inte får fungera som socialbidrag till mindre bemedlade utan skall fungera som stöd för att producera livsmedel. Det betyder (enligt nuvarande tolkning inom EU) att precis alla som producerar livsmedel skall ha rätt till samma stöd för sin produktion, oberoende om man heter Mats Björklund eller Björn Wahlroos. Stödet beaktar inte personens ekonomiska ställning, utan frågar endast om det bedrivs produktionen av mat.
Före 1995 hade Finland ett eget system där t.ex. företag, skolor, inrättningar och liknande inte fick några stöd eftersom stöden närmast var en sorts socialbidrag. Det systemet gick i graven när vi gick med i Unionen. Om sen det gamla systemet eller det nuvarnande är bättre är väl en smaksak. Sist och slutligen är det en rätt marginell del av potten som går till de där “horribla” mottagarna.
Se http://aleksieskelinen.blogit.uusisuomi.fi/2010/02/01/maataloustuki-%E2%80%93-kallista-vai-ei .
Så du tycker att en storbonde som Nalle Wahlroos med kanske 500 ha i skogsegendomar även skall åtnjuta folkets socialbidrag, medan en del får stå i brödkö för att överleva eller blir tvungen att ta det ena snuttjobbet efter det andra? Social rättvisa kallas det väl visst!
Kalle, du skriver bra!, det är som en god gammal deckare; Ken Follet blir nästan tvåa! Stöd till bönderna?, med tanke på ert jobb, miljö, ledighet, sköta skog, ladugård, jorden…..allt kontrollerat till minste detalj och vilken BRED kunnskap det kräver. Jag lyfter hatten – har tyvärr ingen Bloggkaps ännu ….- OCH är mycket tacksam att det finns inhemskt mat till oss alla. Bättre lön skulle ni kunne få, det är dock troligen politik… “LUTTKOR” ??, vad är det?
Helst vill väl alla bönder bli av med stöden. Men det skulle leda till att nästan 100 % måste sluta med jordbruket. Om hela EU skulle sluta stöda så skulle produktionen gå ned till närmare noll – vilket i sin tur skulle leda till högre priser. Men att återuppta produktionen blir dyrt – speciellt om det blir nya människor som har MYCKET högre krav på lönsamhet. Om bruttoinkomsten är kring 80 000 euro kan nettoinkomsten mycket väl ligga under 20 000 euro (per år). Och många har en bruttoinkomst på 30000 euro !
Då måste man räkna med att matpriserna höjs rejält – det finns inget tak för matpriser. Så frågan är hur lönsamt det blir för “skattebetalarna”. De gamla bönderna som nöjer sej med mycket litet byts ut mot juppar som skall ha ordentlig nettoinkomst – och ledighet.
Då har man inte alls beaktat de sociala konsekvenserna av ett stort tryck på arbetsmarknaden och socialstödet. För att nu inte alls tala om den mänskliga faktorn.
En hel del bönder är redan lönearbetare – för att få det att gå ihop. Jag misstänker svagt att de som förlorar stort ekonomiskt på den reformen inte är bönderna. Det finns ju inte mycket att förlora mera. Men vi förlorar desto mer på livskvaliteten då vi måste lämna våra förfäders gårdar.
Jag sa inte att det är rätt, jag bara förklarade varför det där fenomenet uppstår. Jordbruksstöd är uttryckligen inte socialbidrag, det är därför det blir så här.
Det gamla systemet vi hade innebar egentligen att man gav stöd till jordbruk med socialpolitiska motiveringar, och det är också lite konstigt. Resten av Europa skrotade det systemet redan på 80-talet. Då ansåg man att socialpolitik är en sak, lantbrukspolitik en annan och de skall inte blandas ihop.
Min helhetssyn är inte tillräckligt bred för att objektivt bedöma vilkendera systemen som är mer rättvist. Däremot håller jag med om att Nalle och Antti säkert skulle hållas ovanför vattenytan även utan jordbruksstöd. 🙂
Tekniskt intresserad: vad jag tycker om att Wahlroos o Herlin och andra får stöd, så spelar nog ingen större roll. Jag kommer inte ens ihåg tiden före EU och kan därmed inte heller uttala mig om vilket system som var/är bättre. Men som Mats skrev, så tillåter systemet det, att alla som producerar livsmedel ( på tillräckligt stor areal) har möjlighet att ansöka om stöd. Också Nalle o Antti. Som jag redan skrev och ännu en gång vill framhålla så är stöden framför allt till för att reglera konsumentpriset.
Till Sonja: Tycker du inte att såväl Antti och Nalle redan har sådana arealer att de kan dra nytta av vissa synergieffekter vid exempelvis maskinanskaffningen, så att de även klarar sig utan folkets socialbidrag?
Absolut. Problemet är nu att EU ger stöd enligt hektar. Och LFA-stödet är dessutom bundet till landets medelskörd. Så de som har goda skördar (Frankrike) får också största stödet. Tanken är väl att stödet “inte får störa den fria konkurrensen”.
Det skulle inte alls störa mej om man frångick det systemet. Jag tror den nya EU-jordbrukskommissionären har sådana planer … Gissa om Frankrike är emot ändringen.
Jo, hela stödet borde ombearbetas i den sociala rättvisans namn så att den som har en liten åkerareal borde få mera i stöd per hektar än storbonden som har synergieffekterna på sin sida.
Precis ett sånt resonemang hade Finland tidigare. Exempelvis fick man under vissa tider på 80-talet inget investeringsstöd om man byggde en ladugård för mer än 20 kor. Så stora företag ansågs kunna klara sig själva utan hjälp. I början av 90-talet fanns inom EU (då EG) förslag i liknande riktning, alltså mindre stöd per hektar ju större gården är, men det ansågs snedvrida konkurrensen och man struntade i det. Kanske det blir av den här gången istället. 😉
Bäste “Tekniskt intresserad”,
Pga. spam har vi blivit tvungna att vara strikta med kommentarer som innehåller länkar, de blir således att vänta på att någon kontrollerar innehållet och godkänner kommentaren.
I övrigt vill vi uppmana dig att betänka ditt språkbruk – ett par av dina tidigare inlägg här i kommentarspalten har vi raderat; de är osakliga och gör det otrevligt för alla som läser den här bloggen.
Känn dig välkommen att fortsätta ställa frågor och föra debatt – Sonja, Mats, Nisse och Kalle svarar så gärna – men gör det på ett sakligt sätt.
Mvh,
redaktionen
Till Ingela: Din förklaring så tror jag inte så mycket på – ni har ju nyligen infört en “CAPTCHA code” för att just undvika spam! Förklaringen finns nog på ett annat håll! Tyvärr!
Exakt – captchan är så pass ny att vi inte hunnit göra eventuella korrigeringar i de andra inställningarna ännu. Vi ska se över dem.
Tittade i min ” Bonniers Svenska Ordbok”; slyna= uoppfostrad flicka!. Visst har vi/ni yttringsfrihet i detta för ert kära fosterland,( men om jag står i brödkö, det har jag också gjort,” tekniskt intresserad” är troligen långt där ifrån?). “Folkets socialbidrag”, vad pratar “Tekniskt intresserade “om? Om du skall driva politik kan du inte göra det någon annan stans, stå på barrikaderna, ropa, skrika ,det har jag också gjort ,i dag skulle jag göra det för bonden. Hur mycket bidrag/stöd bonden “får”? det som är viktiga är att DOM finns . Bloggen är så FIN, Tack Sonja, Kalle, Nisse och Mats!
Kanske vi skulle hålla oss till det personliga perspektivet – politiken hör inte till detta forum. Vilken åsikt man än har så är politiken och påbuden som vädret: En bonde kan inte göra just nånting åt det.
Så då vi fattar våra dagliga beslut så måste vi fungera enligt systemet – annars går det inte. Så vi säljer på torget – om vi förtjänar nånting på det och om vi får. Vi investerar i det ena eller det andra – om vi tror att vi har någon möjlighet att få tillbaka pengarna.
Tro nu inte att vi inte funderar hela tiden på hur man skulle kunna få litet tilläggsinkomster. Problemet är att vi inte ryms på torget allihopa som Mats fyndigt nog påpekade. Nån bonde kan få sitt levebröd av specialodling men om vi lägger 100 000 hektar i lökodling så skulle lök antagligen klassas som problemavfall och vi skulle få betala för att bli av med den …
Alla förslag mottas med tacksamhet men de måste också fungera i praktiken för den enskilde bonden.
Med tanke på Kalles ursprungliga inlägg så lämnade jag ett jobb i storstaden för att få en årsinkomst på samma nivå som den tidigare månadsinkomsten. Fördelen är att jag får jobba med det jag trivs och inte behöver köpa alla tjänster. Så vi klarar oss med potatislandet och ved från skogen och en massa jobb för att fixa resten. Det man inte har råd att köpa måste man göra själv eller vara utan. Och det tar massor av tid att tillverka allting själv. Men det är roligt (enligt min mening) …
Och så får jag fortsätta på mina förfäders gård.
Jag skall svara dig Mariann om mitt inlägg mot förmodan publiceras:
Av 2.1 miljarder euro i lantbruksstöd så utgörs 60 % av ett nationellt stöd, d.v.s. riksdagen avsätter cirka 1.2 miljarder euro årligen av Finlands budget som stöd till det finländska jordbruket. Skall sedan storbönder som Antti och Nalle ta del av den summan, trots att de bedriver jordbruket som en bisyssla? Dessa herrar har ju råd att investera i stora maskiner som på ett kostnadseffektivt sätt producerar livsmedel. Om de sedan får 8 eller 15 cent per kilo då de säljer sin gröda så spelar egentligen inte så stor roll.
Min point är dock den att vore det inte bra om stödet till dessa storbönder helt och hållet skulle upphöra om de ändå bara snedvrider konkurrensen till sin egen fördel och på bekostnad av vanliga bönder? Kanske alla skulle vinna på det – såväl skattebetalare som vanliga bönder!
Det är de fattiga konsumenterna som borde få stöden för att kunna köpa böndernas produkter till det pris som det kostar att producera !!
Storbonde eller inte….. I allmänhet går allt jordbruk på förlust trots stordriftsfördelar. Inte är det ju heller rimligt att storbonde ska behöva använda av sin eventuella “privat pengar” förtjänade på annat håll till att förse befolkningen med mat. Sluta vara avundsjuk på dem som har lyckats bättre i livet. I allmänhet ligger det hårt arbete bakom dem som har lyckats. En del lyckas bra i livet och andra mindre bra, det är bara att acceptera. Även om jag nu knappt vet vem dessa rika människor är som du pratar om.
Inte tror jag heller att “tekniskt intresserad” går till citymarket och handlar mat och sedan ställer sig på torget och delar ut det till höger och vänster utan ersättning. Detta är lite samma sak.
I övrigt tänker jag inte lägga mig i diskussionen desto mer.
Då måste man väl som bonde ta bort mellanhänderna som finns på vägen mellan honom och konsumenten och grunda sina egna kooperativ och andelslag för att sälja sina produkter via. Min point är att inte får heller en inhemsk möbeltillverkare stöd för att klara av billigimporten från Kina – han får fullständigt klara sig själv på marknadens villkor. Tyvärr!
En hel del av mellanhänderna är faktiskt redan nu kooperativ (Valio, Atria m.fl), men det minskar inte kostnaderna så där hejdlöst mycket.
Din tanke om att andra branscher ju får klara sig på egen hand är ju helt befogad. Varför skulle jordbruket vara annorlunda än t.ex. möbelindustrin du nämner?
Dels beror det på hur man ser på stöden. Som sagt är det system vi har idag inte överhuvudtaget tänkt som socialhjälp till landsbygden utan som ett sätt att sänka matpriserna. Man kunde också göra det genom att ge nån sorts prissänkningsstöd till handeln eller direkt matbidrag till konsumenten (ungefär som barnbidrag), men nu har samhället gått in för att göra det via stöd till råvaran. Därför betalar ju ALLA västländer (utom Nya Zeeland) stöd till sitt jordbruk, också de som har betydligt bättre produktionsförutsättningar än Finland.
Dels beror det på hur man ser på jordbruket. Är jordbruk en verksamhet som bedrivs för att jordbrukarna skall få inkomster kan man ifrågasätta varför det skall stödas när andra får klara sig själva. Är jordbrukets syfte att ta fram livsmedel till samhälles behov kan man anse att det är en så viktig verksamhet att samhället måste hålla i den och styra den, eftersom inget samhälle fungerar utan mat. (Märkväl: man KAN anse att det är en så pass viktig verksamhet, alla tycker förstås inte det.)
Vi kan dra paralleller till t.ex. hälsovården; den anser vi vara så viktig att samhället inte bara stöder den utan t.o.m helt driver den. Jordbruket är lite mindre avgörande, där stöder samhället men driften får privata sköta. Också här är hela västvärlden rätt likartad, man har styrredskap för jordbruket eftersom det anses viktigt för samhällsapparaten. T.ex. Australien, som allmänt är ett ganska liberalt land, reglerade all veteexport via ett statligt verk med monopol ännu för nåt år sedan!
För mej som jordbrukare är det egalt hur systemet byggs upp, så länge jag får betalt för det jobb jag gör. 🙂 Personligen skulle jag helst se att vi slapp fylla i blanketter och fick ta betalt för själva varan istället, men det samhälle jag lever i har valt en annan väg. Och då spelar jag med de kort jag fått mej tilldelat. Som det nu fungerar upplever jag att systemet snedvrider konkurrensen och inte stimulerar till att göra sitt bästa, men jag kan inte ensam korrigera det.
De här massiva stöden från såväl EU som USA gör ju tyvärr att bl.a. u-länderna inte slipper in på världsmarknaden och kommer således att förbli fattiga om vi diskuterar social rättvisa på global nivå.
Vissa finländska kooperativ har dock varit rena guldgruvan för ägarna. Bl.a. så hör väl åländska Chips till en av klassikerna och som just grundades av några drifitga entrepenörer då det åländska jordbruket höll på att stagnera – se “Från knölar i marken till miljoner på banken”.
http://www.tidningen.aland.net/article.con?iPage=5&id=7963
“Tekniskt intresserad” klagar över att bönderna klagar,ett tips till dig är att du arrenderar eller köper jordbruksmark och investerar i maskiner och så har även du rätt till stöd …Välkommen med
Inte så länge det finns karteller överallt – det var som Styrbjörn Ejneby sade i den sevärda filmen “Bondens tid på jorden” att på 70-talet så köpte man en splitterny Volvo personbil för 200 kubikmeter massaved. Nu behöver man den tiofaldiga mängden, om inte den tjugofaldiga – så mycket har köpkraften minskat för samma vara – och som skogsägare så får man inga EU-stöd. Fast man har egen skog och står och “filar” med sågen i meterhög snö så får man ju endast veckopeng för slitgöran – jag har nämligen provat på det och jag gör inte om det. Har man åkrar så är det annat men å andra sidan så vill man inte leva på bidrag.
Skulle jag vara bonde så skulle jag inte ta emot bidrag utan satsa på helt andra produkter som det faktiskt finns pengar i, men som jag inte tänker avslöja i detta forum.
Hmm, jag får nog mera från skogen än åkrarna i dagens läge.
Men det är helt riktigt att produktprisen gått ned radikalt också i skogen – då man räknar vad man får för en kubik.
Nisse har du tänkt på det att skog skördar man ca vart 80 år , allt annat i skogen är ju bara utgifter.. Åker kan man ju skörda varje år !
Visst, men jag har inte mycket utgifter eftersom jag gör allt arbete själv och sysslar med naturlig föryngring. Och om jag orkar såga ned en halv hektar per år så är nog den första biten uppväxt innan jag hinner tillbaka till den :-).
Åkern är besvärlig nu då man förlorar pengar på varje hektar – speciellt om man räknar med fasta kostnader. Det börjar till och med vara under de rörliga kostnaderna så det betyder att man förlorar pengar varje år …
Jag satte 50 % i grönträda och 15 % i naturvårdsåker i år. Så får man se om vetepriserna stiger till nästa vår. En fördubbling skulle vara lämplig för de rörliga kostnaderna och en tredubbling för att täcka de fasta kostnaderna också (snart måste man börja ersätta gamla investeringar). Och då skulle vi först vara uppe i de priser vi hade på 80-talet. Maskinerna har inte direkt blivit billigare.
Vi lever nu på skogen.
Skulle jag vara bonde så skulle jag inte ta emot bidrag utan satsa på helt andra produkter som det faktiskt finns pengar i, men som jag inte tänker avslöja i detta forum.
Men varför i all världen gör Du då inte slag i saken och visar hur det skall gå till?
Visa all världens bönder som bara lever på stöd hur jorden skall brukas!
Skaffa några hundra hektar och sätt igång!
Svar: För att det finns så h-lvetes många rötägg i det här landet som man inte ids betala skatt åt! Så nu visste du det!
Den här diskussionen är nu avslutad. / Bondbloggens redaktion