Häromkvällen inföll Vestersundsby-Sisbacka Skördekontrollförenings årligen återkommande Vårjubel. Namnet till trots är det inte fråga om nån riktig förening utan endast en lös grupp jordbrukare. Föreningens medlemskår består av exakt sju personer och vi är rätt restriktiva med att ta emot nya medlemmar (frimurarna har en väldigt liberal medlemsrekrytering jämfört med oss). Vi brukar träffas ett par gånger per år och diskutera odlingsfrågor, utbyta erfarenheter o.s.v. Till de årligen återkommande inslagen hör Vårjubel inför vårbruket, fältvandring på sommaren samt skördefest eller julfest (beroende på hur sent det blir innan vi kommer oss för att ordna den) i november-december. Nåt år har skördefesten blivit av först i januari, så då döps den om till Strategiseminarium. Namnet Vestersundsby-Sisbacka kommer sig av de konstituerande medlemmarnas hemorter och namnet har bibehållits trots att föreningens verksamhetsområde idag omfattar betydligt mer än de två byarna.
Trots att gruppen är inofficiell och tonen rätt grabbig tillför skördekontrollföreningen faktiskt en hel del för verksamheten. Det är oerhört värdefullt att få ta till sig av andras erfarenheter, speciellt när gänget börjar bli så bekant att det inte längre är pinsamt att berätta också om sånt som inte gick så bra. Under fältvandringen på sommaren är det t.ex. praxis att alla måste visa upp en åker man är riktigt nöjd med och en som är riktigt misslyckad. Bägge tillför kunnande, men frågan är faktiskt om det inte är de misslyckade odlingarna som gett mest aha-upplevelser. Under åren har vi diskuterat åtskilliga investeringar (både förverkligade och såna som inte blivit av), utfodring, spannmålstorkar, maskinlösningar, ombyggnader, nya grödor, nya sorter o.s.v.
Vårjublet i går handlar mer om att diskutera strategier inför odlingssäsongen. Kvällen resulterade bl.a. i att en medlem testar en ny grönfoderblandning med lite annan skördestrategi än tidigare, en skall testa med att plöja djupare och jag kanske kan så lite mer rybs än jag trodde. Jag har en del mjölktistel (åkermolke) på ett skifte och hade egentligen redan beslutit mej för att odla grönfoder där för att få bättre möjlighet att bekämpa tisteln. I princip borde det också gå att klämma åt den med stubbharvning på våren och sedan så rybs, men jag har inte riktigt trott på det konceptet. En av de andra i gruppen hade dock gjort precis det i fjol med god framgång, så nu kanske jag vågar ge rybsen en chans i alla fall.
Har för mig att det finns en motsvarande förening i Närpes också. Dom sammanträder visst varje förmiddag på den lokala ST1 stationen
Du gör en helt korrekt bedömning av gruppens karaktär och anda. 🙂
Har ni också möjligheter att låna maskiner etc från/till varandra? Så bra att ni har en skördekontrollförening som fungerar. Bonden gör ett ganske ensamt jobb troligen, och då tror åtminstone jag att inte alltid ST 1 i Närpes ger den uppbakning som förtjänas!
OM vi lånar! 🙂 En kille sår åt hela föreningen, två har tröska tillsammans och tröskar åt en tredje, några har kärror i bolag, o.s.v. Samarbetena är så inflätade i varandra att vi i ett skede undrade vem som egentligen drar in pengar till systemet, de flesta bara flyttar pengar mellan medlemmarna. 🙂
Den sociala aspekten är absolut viktig. Dels för att få del av andras erfarenheter, dels också bara för att få umgås med likasinnade. Det blir onekligen lite ensamt ibland.
Jo, ni har hittat nåt med föreningen=) Alla odlare borde väl få vara med i en skördekontrollförening. Kanske ni borde söka patent? Så behöver ni ju inte samlas i bensinstation. samlingsplatser finns tydligen numera lite här och där. Borta från fruar och barn (så de har möjlighet att få sova).
Cati: ett landsomfattande franschise skulle kanske vara en ide? 🙂 Faktum är att sån där “utbyta-erfarenheter”-grupper börjar dyka upp t.ex. i Sverige. Tanken är att om man drar ihop en hög jordbrukare med liknande verksamhet kommer de att lära sig saker av varandra mer eller mindre automatiskt.