Det är med djur som med musik. Man vet vilka man gillar bättre än andra, men har svårt att utse en favorit. En av mina små idoler i biologin är tofsvipan. Mest kanske därför att vi blivit så nära bekanta med varandra under snart 40 år tillsammans på slätten. Man upphör aldrig att charmas av vipornas lustiga beteenden.
Med lite erfarenhet i bagaget ser man direkt om en vipa bor på åkern. Det märks på att dom i sådana fall flyger omkring som jaktplan på en rysk flyguppvisning direkt man börjar bruka åkern. Tyvärr är det så att viporna har ett vapen som i detta fall är totalt värdelöst; kamoflage. Det är nämligen helt omöjligt att se ett vipbo om inte mor Vipa är hemma för tillfället. Detta gör förstås att många vipbon kraschas på vårarna och det har även jag gjort flera gånger trots försiktighet. Den enda chans man har att upptäcka boet är om man ser när fågeln flyger upp och börjar spela skadad några meter bort.
En annan sak som fashinerar med viporna är att dom år efter år har sina bon på samma åkrar. Av mina 8 basskiften bor det i regel vipor på 4 st. Antalet bon per åker kan dock variera lite. Eftersom bona ofta är på sgs¨´s´´á´´´´mmma ställek,4r5555555555555555e31 (sådär blir det när en katt kliver på tangentbordet, jag tar om det) Eftersom bona ofta är på sgs samma ställe år efter år har det gett upphov till följande tanke:
Det är alltid fyra ägg i ett bo. Teoretiskt två hanägg och två honägg. Det kan inte vara samma vipa som bebott åkern i 40 år och antalet bon ökar inte med åren. Hur funkar det? Är det äldsta ägget som ärver boplatsen eller hur ligger det till? Även här är naturen ett steg före oss och vi får bara titta på och försöka förstå.
Även om det är svårt att upptäcka bon med ägg i så är de i alla fall lättare än när dom kläckts. Ägg tenderar ju att hållas på samma ställe hela dagen medan ungarna inte gör det. För ett par år sedan hade en vipa tidig kläckning och jag hade ett helsike med att hålla reda på var fyra kaoflagefärgade dunbollar höll till på åkern. Dom är snabba men kan tyvärr inte hållas undan från en harv eftersom dom kryper ihop när fara nalkas. Den gången gick det bra, bollarna var fortfarande fyra när jag kollade dagen efter.
Ett vipbo sett från två meters håll
Och en närbild med jämförelsematerial
Om man märker var man förstört ett bo och kollar några dagar efteråt så finns det ett nytt bo på sgs samma ställe. Det verkar alltså inte vara så stor skada skedd, utom för viporna som det säkert är en stor irritation för
Nu hann du litet före mej – jag hade tänkt skriva nästan exakt detsamma. Tofsviporna är mina favoritfåglar och det är precis som du skriver. I går kväll hade “våra” vipor en halsbrytande flyguppvisning då jag körde förbi.
Jag brukar stöta på boen i vårbruket och ungarna i ensilageskörden. I fjol fick jag följa med ett nästan hårresande drama när ett tjugotal måsar hade bestämt sig för att taen kull tofsvipeungar till lunch och de två tofsvipeföräldrarna skulle hålla dem borta. Store tid, vilken manöverförmåga de har! Trots att måsarna var klar fler till antalet höll viporna rent i luftrummet ovanför ungarna så de kunde sätta sig i säkerhet i diket. Eftersom alla ungarna inte var lika snabba i fötterna blev det ett ganska utdragen karavan som skulle skyddas, men tofsviporna fixade det elegant.
Det här hörs förskräkligt ut! Sätter ni någon sticka/märke, och kör om tofsvipernas bon??
Jodå, man brukar sätta en pinne bredvid boet för att undvika att köra på det. Det är sällan nåt stort besvär, det finns inte så många bon per hektar. 🙂
Problemet är att de har en så otroligt bra skyddsfärg att man bara inte ser dem – om inte en fullvuxen vipa håller till vid boet.