Hur hamnade jag här?

Kalle beskrev i ett inlägg för länge sedan hur han kom att bli deltidsjordbrukare och brandman. Min färd mot bonderiet ser ut på ett lite annat sätt.

Att jag skulle bli jordbrukare har väl aldrig direkt varit skrivet i stjärnorna. Det har alltid varit det yrkesalternativ som legat på första plats, men ändå inte en självklarhet. Mina föräldrar var måna om att påpeka att det inte fanns nåt tvång på mej att driva gården vidare. Eftersom den inte heller är nån släktgård med gamla anor vägde ansvaret från släktled som gått inte heller så tungt.

Efter högstadiet tog jag vägen via gymnasiet och därefter värnplikten. 1990 började jag studera i det som då hette Högre Svenska Lantbruksläroverket i Åbo för att bli agrolog. Skolan har via sammanslagningar bytt namn och är idag en del av Yrkeshögskolan Sydväst.

1993 var de studierna klara och jag hamnade p.g.a. kärlek, studier och kärlekens studier i Vasa (min då rätt nyblivna fru hade kommit in till PF). 90-talets lama var som lägst och istället för att gå arbetslös sökte jag in till praktiskt taget alla utbildningar som fanns i Vasa, utom Sjukis och KotiPizza-opisto. Resultatet blev att jag hamnade på Hanken, vilket var helt ok. Jag hade ju trots allt redan en “riktig” utbildning redan, så varför inte. 😉 Alternativet var Tekniska, men Hanken kändes mer spännande.

1995 sökte Österbottens Svenska Lantbrukssällskap (en rådgivningsorganisation inom lantbruket) tillfällig extrapersonal inom växtodlingsrådgivningen. Jag sökte jobbet och fick anställning, vilket ledde till att jag fastnade i huset i nästan sex år. Först jobbade jag med miljövård, efter ungefär ett år blev det växtodling på mer bred front kompletterat med ekonomirådgivning och från 1998 jobbade jag helt med ekonomirådgivning. Inledningsvis jobbade jag med Vasa som bas men från 1996 flyttade kontoret till Pedersöre och jag och hustrun bosatte oss i Jakobstad.

2001 genomförde vi generationsväxling på hemgården. Första året gick jag ner till halvtid och körde jordbruket med mjölkkor och rådgivningsjobbet parallellt, vilket inte var nån lyckad kombination för mej. Jag trivdes som rådgivare och trivdes som mjölkbonde men kombinationen gjorde att det inte var riktigt kul med någondera. Pepparbiff är gott och prinsesstårta är gott, men det betyder inte att det blir dubbelt roligare om man blandar ihop dem. Tvärtom förstör blandningen bägge anrättningarna och det var väl ungefär så det gick med mitt kombinerande av lönearbete och jordbruk. Resultatet blev att jag 2002 sade upp mej och har sedan dess jordbrukat på heltid.

Alla mänskor är olika, men för min egen del upplever jag att de saker jag fått göra är ett rätt bra underlag för mitt nuvarande värv. Det har funnits andra alternativ längs vägen; jag hade kunnat gå en annan väg efter gymnasiet, avsluta Hanken-studierna, fortsätta som rådgivare eller gjort något helt annat. Det är inget omilt öde, omständigheter jag inte kunnat råda över, tvång eller brist på alternativ som gjort att jag tvingades bli jordbrukare. Det är mitt eget medvetna val och det känns faktiskt som en styrka att påminna sig om. Det finns ju ingen orsak att klaga över min livssituation, den är ju helt självvald från början till slut. Och varför skulle jag klaga? 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats