Årets betessäsong till ära valde jag att investera i ett nytt stängselaggregat eller vallpojke, som väl är ett mer etablerat uttryck åtminstone i våra trakter. Lite spänning i livet är trevligt men om den spänningen innebär oron för att korna rymmer är det bättre att ha ordentlig spänning i stängslet istället. Min gamla vallpojke har c. 20 år på nacken, fungerar visserligen men är i klenare laget varför en ny började kännas som en vettig investering. Med tanke på att vallpojken är det enda som står mellan mina kor och grannfruns pelargonrabatt kan man också se den som en satsning på grannsämjan.
Stängselaggregat finns i en uppsjö av versioner. Vissa större, andra mindre, tänkta för olika svåra terrängförhållanden eller olika djurtyper, batteridrivna eller 230 V o.s.v. Aggregatet kopplas till elstängslet och släpper med nån sekunds intervall ifrån sig en elstöt på c. 10 000 V. Eftersom impulsen bara är nån millisekund lång är det inte livsfarligt, men ordentligt obehagligt att vidröra tråden.
Tråden i elstängslet skall helst inte komma i kontakt med gräs, kvistar eller annat som kan leda bort spänningen eftersom det försämrar stängslets effekt. Djuren brukar både märka och dra nytta av att strömmen är borta. En intressant detalj är att aggregaten har olika stor härledd spänning, som mäts i joule (J). Högt J innebär att de kan “rensa bort” störande gräsväxt i nån mån. Om ett strå kommer i beröring med tråden vissnar det så småningom bort. Det innebär inte att man kan montera stängslet hur som helst och sen räkna med att aggregatet sköter undervegetationen, men det ger åtminstone en viss tolerans mot den.
Det finns ett uttryck som säger att karlar kan delas in i tre typer: de som lär sig genom att läsa, de som lära sej genom att observera andra och de som helt enkelt bara måste pinka på elstängslet själva innan de tror. Jag avråder definitivt från det sistnämnda. 🙂
