Liemannen

Eftersom jag är ekoodlare sysslar jag inte med kemisk bekämpning, däremot hör olika former av mekanisk bekämpning till rutinerna. Mekanisk bekämpning kan göras med en massa olika redskap; trädeskrossar, kultivatorer, olika skärare, hackor o.s.v. I sin enklaste form görs den med en helt traditionell lie.

Flyghavre och kvickrot är jag rätt så förskonad ifrån, men mjölktisteln är ett ogräs som ger mej ordentligt huvudbry. Den har ett enormt djupt rotsystem och frodas oavsett om sommaren är torr eller våt. Dessutom sprider den sig både via rotskott och frön vilket gör att vallen inte tar kål på den (vilket är fallet med många andra ogräs). På skiftet Alinabba håller mjölktisteln på att etablera sig och det är där lien kommer till användning. Tisteln finns inte på hela åkern utan i tydliga ruggar på ett par ställen och då går det att slåtta de fläckarna för hand. Det hindrar inte rötterna att sprida sig, men förhindrar åtminstone fröspridningen.

Att slå med lie i 30 graders värme tar verkligen loss svetten, jag är glad att det några stora områden det rörde sig om. Förstås hade det gått att köra med traktor och slåttermaskin också, men det hade inneburit att jag trampat ner mer areal än tisteln egentligen förkom på. Lien är mer av ett precisionredskap, jag behöver inte offra mer kornväxt än nödvändigt.

I våras stubbharvade jag grannskiftet Kronans Alinabba där mjölktisteln var ett ännu större problem och där är förekomsten nu obefintlig. Med facit i hand borde jag ha harvat alla tistelåkrar, men det gjorde jag inte eftersom jag inte visste om det skulle ha nån effekt. Nästa vår blir det att stubbharva Alinabba också. Lyckligtvis är det främst på de här två skiftena som tisteln känns problematisk.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats