Vi började på med andra ensilageskörden den här veckan genom att fixa undan bolagskumpanen Peas ensilage. Mitt gräs utvecklas långsammare så det tar vi under nästa vecka.
Andra ensilageskörden är faktiskt i mitt tycke trevligare än den första. Dels är det mindre bråttom. Gräsväxten utvecklas långsammare p.g.a. mörkare nätter och lägre temperatur och det gör att kvaliteten sjunker långsammare än vid första skörden, då redan ett par dagars försening kan ha stor effekt på fodervärdet. Dels är kvällarna mer trollska med dimmiga solnedgångar och mer mättade färger. Torsdag kväll när dimmorna började stiga på skogsskiftena i Sandö var sagolik.
Fredagkvällen var väl inte fullt lika sagolik. Vi hade kanske en bal kvar när jag kom för nära en dikeskant och traktorhjulet skar ner. Stället var rejält vattensjukt och traktorn fick ordentlig slagsida. Vi fick upp traktorn med hjälp av Peas traktor, men kraftöverföringsaxeln mellan traktor och balare hade krökts så att den inte går att använda. Det blir att försöka få den reparerad i första hand. Eftersom det är en lite mer avancerad axel (dubbelknut i ena ändan och smatterkoppling i andra) skulle jag helst inte köpa en ny och dessutom kan det vara lite lurigt att få tag i en mer ovanlig axel under helgen. Utan axel på balaren vågar jag inte slåtta nåt heller, så skörden står stilla tills axeln är reparerad. Typiskt att sånt här skall hända när vi hade sånt flyt och vädret såg bra ut. På vägen hem spelade radion James Morrison: “I know that it’s a wonderful world, but I can’t feel it right now”. Beskrev väl mitt känsloläge rätt bra just då.
Nåja, nya tag på lördag morgon. Det fixar sig.
