Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.
Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!
I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!
En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.
För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.
Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!
Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.
Och regnar….det gör det!
Ta en ordentlig Fylla så far nog 2 dagar fort.första när man festar,andra när man ligger på sängen o tar det lugnt. 🙂
Allt det som du Kalle har skrivit låter som ett fenomen som jag väldigt bra känner till. Men det där med att skicka nycklarna till Kanarieöarna låter nästan som en bra idé, har aldrig tänkt på det 🙂
Det där med att man blir oföretagsam är ett ganska konstigt fenomen. Man har laddat upp för att t.ex. tröska, och när det inte går är det stockomöjligt att ta tag i nåt annat. Objektivt sett är det lätt att konstatera att det vore vettigast att utnyttja tiden till annan verksamhet, men det är på nåt sätt svårt att ställa om huvudet.
Precis så är det. Man går omkring som en osalig ande tills man kommer åt att tröska.
Men jag har ett bra knep: Det är bara att riva en del av torken så har man fullt upp att bygga ihop den igen så man kan börja tröska :-). Ingen tid att vanka omkring då !
(Så gjorde jag i år och hade en oförskämd tur med vädret – jag fick tröskat med en dag till godo. Nu regnar det varje dag.)
Har man småbarn kan man ju för alldel ge trösknycklarna åt dom så kan det mycket väl hända att tröskuppehållet blir långt..