Mat och miljö är benhårt knutna till varandra och dessutom tätt kopplade till begrepp som etik och solidaritet. Blir kaffet billigare är det förmodligen endera plantagearbetaren eller miljön som betalar det. Skall grillkorven förbli billig är det grisen, skötaren eller (igen) miljön som skall betala. Få saker påverkar vår omvärld så mycket som mattallriken. Ett horribelt exempel på vad prisjakten i värsta fall innebär kom med nyheten att en brasiliansk köttproducent t.o.m. hållit tvångsarbetare!
En riktigt intressant rörelse på det temat är “Dyrare mat.nu“. Kärnan i det de säger är att billig mat blir ohållbart i längden. Vad väljer vi då?? Pengar är inte allt här i världen, men å andra sidan har ingen av oss för mycket av den varan heller.
Släng ett öga på deras sida och notera att det INTE är en hög bönder som står bakom den. 🙂
Författare: Mats
Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.
Visa alla inlägg av Mats
Detr här får mig att tänka på videorna från svingårdarna som släpptes lagom inför jul. minns hur frustrerad jag blev när folk kastade verbal skit på grisbönderna, som om de skulle vara de enda skyldiga. Gick och funderade och formulerade en kolumn om att varje konsument som letar efter den billigaste smörgåsskinkan i butiken gör sig medskyldig, men fick inte till den så bra som den hade behövt bli, och därmed förblev den ett halvfärdigt utkast.
Det är just där det sitter. Man kan inte frånta djuruppfödarna ansvaret, men man kan samtidigt inte säga att konsumenterna inte har någon skuld i frågan. Det är sant som du skriver, någon ska betala den extrabilliga skinkan. Själv fattade jag redan i tonåren beslutet att kött undviker jag om det inte är vilt eller ekologiskt. Det hade jag också råd med under studieåren, eftersom resultatet av beslutet var att jag i allmänhet åt (och äter) vegetariskt. På sätt och vis av ideologiska skäl, även om jag inte anser det principiellt fel att äta djur.
Det är precis samma sak med allt som är mycket billigt. Kläder, elektronik och allt möjligt tillverkas för oss av folk med svältlöner – ibland barn som arbetar från morgonen till midnatt. Nån får alltid betala mellanskillnaden.
Men jag tror inte det kommer att vara så för alltid så det kan vara bra att vänja sej av med allt för mycket prylar allt för billigt. Annars blir det en svår chock.
Vi har siktat in oss på det egna potatislandet och ved från egen skog :-).
Jag tror att en del av problemet är att man som konsument lätt prioriterar det man är medveten om – resten struntar man i. När man går i butiken är priset något man ser tydligt. Hur arbetskraft och djur har haft det, och hur miljön påverkas är inte lika synligt, och då blir det väldigt lätt att blunda för det.
Det gäller väl ganska mycket också alla de tillsatsämnen i maten som det talades om i OBS här nyligen. Jag tror att en stor del av problemet är att folk (även jag) så ofta tyr sig till hel- eller åtminstone halvfabrikat nuförtiden. När man lagar maten själv från enklaste råvaror får man en väldigt konkret och tydlig uppfattning om vad ens mat innehåller – för allt den innehåller har man lagt dit själv. Då är det lätt att bry sig om vad det är. Men köper man maten färdiglagad finns det visserligen en innehållsförteckning, men den läser man kanske inte alltid, och även om man läser den ger det inte samma konkreta uppfattning, och leder inte till samma reflektioner över vad natriumglutamaten egentligen behövs till, och om man kanske skulle kunna klara sig utan.Då prioriterar man ingredienserna lägre, med resultatet att producenterna kan vräka vilken smörja som hellst i maten, så länge den är billig och inte smakar alltför illa.
Konsumenten styr heter det, och visst är det sant. Tyvärr fungerar det inte så bra som det borde. Som konsument styrs enns prioriteringar mycket av vad man ser – vilket bara är en liten del av vad man kanske skulle uppfatta som viktigt om man bara visste om det.
Horribelt att handeln här i landet reklamerar det Brasilianska köttet som “naturbeteskött” Men allt går tydligen att sälja med mördande reklam. Intressant också att inga andra tidningar än Maaseudun Tulevaisuus tyckte det var värt att skriva att handeln tar större andel än mjölkbonden av mjölkliterns pris. Men om man tänker vilka inkomster s och k gruppernas flersidesannonser ger tidningarna så är det inte så konstigt.
Det är mänskligt att köpa det billigaste (som går an). Människorna har andra problem och få orkar vara så väldigt medvetna och varje gång läsa igenom det finstilta.
Jag vill inte alls kritisera och skuldbelägga. Det är närmast fråga om att så småningom sprida kunskap om vad maten innehåller och hur den produceras. Jag tror inte man kan lägga allt ansvar på den enskilde konsumenten – det är nog systemet som måste ändras. Och visst ändras det. Mevetenheten om tillsatsämnena har stigit och inköparna frågar redan efter produkter med mindre kemikalier.
Reklamen är däremot en stor skurk och jag har svårt att godkänna hur den fungerar. De är minsann lyhörda för trenderna och hoppar kvickt på tåget – problemet är bara att det mesta är ren förfalskning och lögn. Samma produkter säljes ena dagen som billiga och andra dagen som “eko” eller “mormors recept från 1911” även om det är ren och skär lögn.
Den här diskussionen är intressant! Jag håller med om det Ika sätter fingret på, att varken producent eller konsument går helt fri då det gäller hur djuren har det. Uppfödaren måste ta hand om sina djur på ett bra sätt, konsumenten och samhället måste ge förutsättningar till det. Ingendera kan bara skylla på den andra parten.
Sen stämmer ju onekligen det där med att man prioriterar det man är medveten om och priset är ju faktiskt det enda som tydligt framgår på de flesta produkter. Felet är inte att konsumenten “bara tänker på priset”, felet är att just priset är den enda tydliga information han/hon får! Egentligen är det ju självklart att den informationen då får en stor betydelse för det val man gör. Speciellt när maten kommer från andra sidan jordklotet (som det “ekologiska naturbetesköttet från Brasilien”) är det ju självklart svårt att sätta sig in i hur det tas fram.
Egentligen handlar det ju mycket om att vi inte ser konsekvensen av de val vi gör. Det är svårt för den enskilde att bedöma vilka följdverkningar det har att jag väljer produkt A eller B. Hmm, undrar hur vi åtgärdar det…?
Nu skojar Nisse! Inte får man göra reklam för ekoprodukter om de inte är godkända till det, och den granskningen är hård.
Njae, han skojar väl inte helt. Cowboy har rätt i att Eko/Luomu är registrerade varumärken som inte få användas hur som helst. Däremot finns det nog skojare som ganska lättvindligt kallar både det ena och andra för eko, men egentligen är det alltså förbjudet. Luomu får en produkt kallas endast om den kommer från en certifierad, kontrollerad verksamhet. Finns inte det officiella Luomu-märket skall man utgå från att säljaren inte är seriös.
Är det någon annan än jag som har noterat att samhället mer och mer går till det att det som vi behöver blir dyrare, det som vi vill ha men inte behöver (läs lyxartiklar) blir billigare och billigare. Hur länge måste vi jobba idag för att ha råd med en TV? Jo en bråkdel av vad det var för 20 år sen. Inte många har heller noterat att bensinen är billigare idag än för 20 år dedan om man jämför den med medellönen. När jag var 18 gick 12% av min månadslön lön till en tank bensin, idag handlar det om ca 3%. Detta skriver jag bara för att uppmärksamma på att det är svårt att objektivt avgöra vad som är billigt och dyrt. Det handlar mest om vad man som person är beredd att betala för vara X.
Sedan har jag i många år funderat runt ekvationen att det ofta är just dom grupperna av människor som vill ha billigare produkter som också gärna ondgör sig över djurhushållningen, trots att det finns ett absolut samband mellan billiga produkter och tveksam framställning, även på matsidan
Reklammakarna använder naturligtvis inte registrerade varumärken men sysslar med alla sorters knep som inte gör dem juridiskt ansvariga men som ger en konsument uppfattningen att det är en “naturlig” produkt fastän det är nånting som är fullproppat av en massa underliga kemikalier.
Det är bara de mest medvetna konsumenterna som känner till de olika varumärkena och deras innebörd. Inte så många tyvärr.
Det här med eko märkta produkter. Har sett affärer där dom säljer “vanlig” honung och där till “eko” honung. Med sunt bondförnuft måste det vara helt omöjligt att garantera att bina inte har varit på grödor som har blivit sprutade mot sjukdomar och dyl. För jag antar att det är det dom försöker påstå med eko honung.
Om jag minns rätt (så här utan att gå till skrifterna) så skall området kring kuporna vara ekoodlat. Man har nåt visst avstånd från kupan inom vilket man anser att bina rör sig och alla grödor inom den radien skall vara ekologiskt odlade och granskade. Hur långt avståndet är minns jag inte på rak arm. Men om det alltså är ekohonung med Luomu-logga så borde det faktiskt vara eko “på riktigt”.
Jag kan kolla det där med avståndet närmare och återkomma.
men bin har ju vanligtvis en flygradie på 1-2 km som de samlar nektar från, kan var betydligt större. Det är ganska svårt att hitta områden som är så inriktat på ekoodling.
Jag hittade uppgifter om kraven på ekohonung. De regler jag hittade var från 2006 och borde gälla ännu. Där anges en radie på 3 km från kupan som uppsamlingsområde. Växtligheten på uppsamlingsområdet skall bestå av vilda eller ekologiskt odlade växter. Vissa undantag får förekomma, om det vid en granskning konstateras att det inte är nån betydande förekomst. Det skulle antagligen vara helt omöjligt att hitta områden med 3 km radie som helt saknar konventionella växter. Förmodligen finns det mer exakta riktlinjer i det material som ekogranskarna använder, men det jag hittade var allmänna riktlinjer. (Fanns på http://www.evira.fi/attachments/kasvintuotanto_ja_rehut/luomu/luomu_ohjeita/mehilainen_07_se.pdf).
Men som sagt, kolla om det finns nån Luomu-logga eller om tillverkaren bara använder termen eko på eget bevåg.
Erik har rätt i att man som konsument i första hand prioriterar det man känner till. Det var ju därför jag själv blev så skakad i femtonårsåldern när jag började förstå hur man kan behandla produktionsdjur. jag var ju så naiv att jag trodde att det var som därhemma – korna går ut om somrarna, är lugna och harmoniska och ska äta så naturlig mat som möjligt. Att det sedan inte är en självklarhet för alla att det ska vara så… det var omskakande, och på sätt och vis är det väl fortfarande det. I mina mera utåtagerande tonår brukade jag ha en knapp med texten “Stoppa djurfabrikerna” på väskan, trots lite oro därhemma för att andra inte skulle förstå att jag inte sätter likhetstecken mellan djurhållning och djurfabriker. Minns också att många förundrade sig över att jag som bondflicka åt vegetarisk skolmat. Själv tyckte jag att det var på grund av bakgrunden som ajg gjorde mitt val.
Jag förstår precis. Själv är jag uppvuxen med kossor (jag var 29 år då vi sålde dem) men det var en helt annan tid och en helt annan värld än dessa djurfabriker. Även om jag förstår dem som har dessa stora fabriker – lönsamheten tvingar dem – så vill jag inte själv ha djur. Jag vill inte ha någon djurfabrik och småskalighet är nästan omöjlig.
Jag gillade våra kossor men hade problem då de blev sjuka – och det blir de alltid någon gång. Så jag blev växtodlare (men inte vegetarian). Men all heder till dem som orkar kämpa på med djuren.
Utan tvivel ska djuren behandlas ordentligt, såväl på små som på stora gårdar. Som du Ika säger, är det skillnad mellan djurhållning och djurfabriker. Det är fullt möjligt att ha välmående och väl omskötta djur också på stora gårdar, men likväl är det möjligt att ha vanskötta djur på en liten gård.
Djurmängden är nog inte den avgörande faktorn då man pratar om djurens välmående. Allt är nog i sista hand fast i skötaren. Varför han/hon inte sköter sina djur ordentligt är sedan en helt annan sak. Det kan beror på depression, stress, tappat intresse osv.
Därför tycker jag att det blir allt viktigare för oss som sköter sina djur ordentligt att också visa det åt allmänheten. Visst är det viktigt att producenten får betalt för sin produkt, men för att konsumenten ska vara villig att betala vill han säkert också veta hur det ser ut på gårdarna. Nu menar jag inte att vi ska ha fri folkvandring på alla våra gårdar, men en viss öppenhet skulle säkert inte skada. Redan det att man (förstås i mån av möjlighet) tar emot besökare, gör att de får en bättre syn på dagens matproduktion.