Muskeldegeneration

I mitten av förra veckan märkte jag att tjurkalven Hannibal började se lite hängig ut. Han var trött och sov för det mesta. Han verkade inte ha diarre, inte heller vara uttorkad och dessutom såg jag att han trots tröttheten diade sin mamma så det borde inte vara magen som krånglade. Feber hade han inte heller. Däremot andades han lite flämtande, vilket tyder på lunginflammation varför jag också behandlade honom för. Det var först när en annan kalv, Harrison, började visa samma trötthet men utan flämtandet som poletten föll ner för mej: det är ju muskeldegeneration! Dr Fä-House löser ett fall igen….

Muskeldegeneration är en förlamningssjukdom som beror på selenbrist och den yttrar sig i att djuret gradvis blir allt stelare i musklerna för att till sist dö. Jordmånen i Norden är generellt selenfattig och man har därför blandat selen i konstgödseln sen 60-talet. Som ekoodlare har jag ju ingen hjälp av konstgödseln och därför är det av största vikt att ge korna selentillskott via mineralutfodringen vilket jag också har gjort. Jag har trott att jag har selennivån i utfodringen i skick eftersom jag inte haft några problem hittills. Antagligen innebär de två fall jag nu haft att selentillskottet räcker för det mesta, men är i mindre laget.

Min veterinär skrev ut ett selenpreparat och på fredag gav jag Hannibal och Harrison första dosen. Redan på lördag kunde jag se att Harrison tydligen skulle klara sig, han var betydligt piggare. Hannibal reagerade förvisso på behandlingen men inte så mycket som jag hade hoppats. Blicken var betydligt stadigare och han höll huvudet högre än tidigare, men rörde sig fortfarande stelt och sov helst. Jag låste in båda kalvarna tillsammans med sina mammor i sjukboxen så att de skulle hållas i närheten av varandra. När man inte riktigt orkar gå skall maten vara nära till hands.

På lördag passade jag på att ge samma selentillskott som de sjuka kalvarna fick åt övriga kalvar också. Eftersom alla äter samma foder är det rimligt att anta att också andra kalvar behöver lite extra selen.

Nu på söndag kan jag konstatera att det ser bättre ut också för Hannibals del. Han är fortfarande lite stel, men klart piggare och protesterade t.o.m vilt när jag skulle ge honom hans medicin. Det är ett mycket gott tecken, när han var som tröttast orkade han inte spjärna emot. Få se om han inte skall klara sig i alla fall.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats