Första snön

Idag kom den första snön, som kombinerad med en kraftig vind gav en ordentlig snöyra. Meteorologerna utlovade formlig snöstorm och jag hade för säkerhets skull slängt på vinterdäcken. Nu blev det inte så farligt, men visst kändes det gott att ha dubbar under i alla fall.

Tyvärr kom blåsten och snöyran lite för tidigt för mej. Trisse bor som tidigare nämnts i en plansilo som ligger i anslutning till ladugården. Han sover inomhus och äter ute, så dörren får stå öppen dygnet runt. Nu innebar det dock att snön kom åt att blåsa rakt in i huset, först på Trisse och sen vidare in på korna. Drag är inget vidare så det där borde åtgärdas.

Att stänga dörren är inget alternativ, eftersom Trisse behöver kunna gå ut och in som han vill. Lösningen blir att stänga till överdelen av dörren med en pressenning och låta nederdelen vara öppen för Trisse.

Att fixa fram stege, bräder och presenning var inga problem, men däremot var själva stegarbetet en annan femma. Risken att Trisse stångar omkull stegen när jag är uppe på 5-6 m:s höjd är inte helt avlägsen och inte helt hälsosam. Han är väldigt lugn och beskedlig, men situationen är så pass främmande att jag ju inte med säkerhet kan veta hur han kommer att bete sig. Det vore tryggast att ha nån med som kan hålla ett öga på Trisse så länge jag kliver upp på stegen. Jag ringde min pappa som inte var hemma just då, men lovade att komma över så snart han kom hem.

Under tiden drog jag in stege och annat material i hagen och förberedde. Intressant nog noterade jag att Trisse reste sig från halmbädden och tog ett par kliv bort när jag drog in den skramlande stegen. Hmm, kanske man skulle chansa i alla fall… Jag kan ju klättra upp en bit på stegen och hela tiden hålla ett öga på honom så jag hinner ner om han anfaller.

Trisse verkade inte alls vara intresserad av stegar och när jag sen vecklade ut presenningen och började dra den uppför stegen blev det definitivt för mycket för honom. Han retirerade till bortersta hörnet av silon och höll sig där under hela tiden jag klättrade och spikade. Spikandet verkade han tycka speciellt illa om, då vände han t.o.m. bort huvudet.

Djuren är ibland nästan lika oförutsägbara som barn. Ibland kan de vara helt oberörda av något jag tycker de borde bli skrämda av och ibland kan en tusenkilos tjur ha obehag för skramlande stegar och fladdrande presenningar.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats