Farsdagen (betoning på a, inte på r) börjar avsluta sig, tårtan är äten och presenterna öppnade. Bakom ligger en ledig helg, ledig från sgs alla plikter utom lite vedinbärning och batteriladdande. Snön ser inte heller ut att ge vika i första hand till min stora irritation. 20. december är en utmärkt dag för snön att anlända. November kan gärna hållas snöfritt. Så ej i år.
Detta kapitel i Bondbloggen kommer att meditera över samma tema som mitt förra, men denna gång maskinerna och produktionen.
Som konstaterats, allt var enkare förr då det var svårare. Då visste bönderna vad dom behövde, och också vad som skulle behövas om fem år. Idag vet vi vad vi behöver idag, men har inte en ljusblå om hur det ser ut om fem år. Vi vet inte ens om det är vettigt att köpa en ny traktor idag, eftersom ingen vet om den skall gå på brännolja, urea eller ryps i framtiden. Ved är ett alternativ, eller kanske bananer med tanke på hur konstig utvecklingen kan vara.
Vän av ordning noterar förstås att samma gäller tröskan. Det är inte så attraktivt att betala 110.000 euro för en maskin som man inte vet om man behöver om tio år. Eller om det ens finns bränsle då
I ledaren i ÅkerBirka som kom i veckan kunde man läsa att det senast om två år (!) skulle bli brist på odlingsjord globalt. Det bådar ju ganska gott på ett egoistiskt plan. Här ökar inte antalet byssbor och inte minskar arealen heller. Utgående från det kanske det går att hoppas på att vi odlar spannmål i Närpes även om 10-15 år.
Hoppas säger jag därför att man med den maskinpark jag har är ganska låst vid just spannmålsodling. Redan att övergå till purjolök eller morötter kräver nästan orimliga investeringar.
Alltså, skomakare bliv vid in läst!
Va kan man då fundera på inom dom ramarna? Jo tex att övergå till eko-odling, till direktsådd eller någon form av samarbete. Eko-odling låter attraktivt till den delen att man skulle dels slippa göda, både åkrarna och Yara, dessutom kräver eko-odlingen mer kunskap, vilket förstås är bra för yrkesstoltheten. Tyvärr är det svårt, näst intill omöjligt att vara ekoodlare utan djurbesättning eftersom man både behöver djuren för gödseln och för en vettig odlingsföljd.
Direktsådd? Ja, teoretiskt kunde man klara hela jordburket med en tallriksharv, en direktsåmaskin, en växtskyddssspruta och en tröska. Det är bara det att det finns några hakar här också. En direktsåmaskin kostar 40.000 euro minst. Direktsådd för med sig ogräs, så bekämpningen blir dyrare. Bränsleinbesparingen är stor i procent, men ändå inte mer än kanske 5-600 euro per år. Jämför detta med priset på såmaskinen. Den är alltså intjänad om 65 år. För mig som dagarbetare skulle förstås arbetsinbesparingen vara av värde, men ändå inte tillräcklig för att göra det riktigt attraktivt.
Till sist samarbete eller entreprenad. Jo, ett till synes bra alternativ som dock har sina svagheter. Det binder förstås mindre kapital, men kan också bli tungrott. Alla gamla tiders “bolag” som nästan alla slutade i strid och elände finns förstås i bakhuvudet. Dessutom biter det sig lite själv i svansen eftersom jag som lönearbetare inte kan flexa det minsta, utan när jag har tid att tröska måste jag också ha en tröska. Däremot ett maskinsamarbete där en individ äger såmaskinen och sår allt, och den andra individen skötar all harvning, det kan vara ett alternativ, men då måste man också hitta en pålitlig partner med ungefär samma filosofi som man har själv.
Sedan finns det ju också andra maskiner som behövs. Grävmaskinen från 1973 kan börja förnyas, drömmen om en fyrhjuling med skogstillbehör lever i allra högsta grad. Där kommer tiden emot, och någon fyrhjuling som nöjesfordon behöver jag absolut inte, det har jag gud i nog av som det är, men skogen ropar på hjälp och det enda skogsdugliga fordon jag äger idag är ett stövelpar, storlek 43, så där finns saker att utveckla. Skogen har många år varit mitt sorgebarn, det finns ingen tid att sköta den, och kunskapen brister, för när jag var 15 var jag för lat för att följa med pappa till skogs. Dessutom har jag som sagt lika bra maskinpark för skogsarbeten som mumintrollen.
Ingenting av detta är enkla frågor, och det betyder att även i höst väntar inköp för, och planering av ny säsong, det blir min 21. som egen och den kommer att bli ganska lika dom tidigare. Ingen ny maskin kommer att finnas på mina tegar nästa vår.
Men kanske den följande, vem vet….
http://www.youtube.com/watch?v=osZWT9UFii8&feature=related
Skaffa häst istället för fyrhjuling för då kanske dottern blir mera intresserad än du att följa med sin far till skogs.. 🙂
Det där tål att tänka på och det har jag faktiskt gjort, men inte på allvar. Fast det är onekligen attraktivt och skulle passa mig utmärkt
Jag förstår Kalle. Då jag jobbade i Otnäs så hade jag mycket litet tid att vara i skogen och det blev mest att gallra och ta ut litet ved. Därför är vår skog nu helt igenvuxen men man hinner inte gå igenom hela skogen så snabbt. Det är egentligen mycket litet man hinner med på en vinter.
På tal om fyrhjuling med skogsutrustning, så har den ingenting med skogsarbete att göra, annat än att man kör till skogs me den och bryter nacken av sig. Nackproceduren kan man göra på annat sätt billigare utan fyrhjuling. Så ett förslag Kalle är att du håller dig till 43:orna och vill du satsa på något större så köp 48:or.