Växande klädproblem

Det här med att vara gravid är en ganska omtumlande tid. Dels är man förstås glad och tacksam för att vi ska få ett barn, men samtidigt så innebär det vissa praktiska problem.
Om man nu räknar bort de rent fysiska krämporna, så har den största förändringen skett i det att jag inte längre kan jobba som tidigare. Enda sedan sommaren har allt jag gjort gått på babyns villkor, vilket i praktiken har betytt t.ex. att jag inte lyfter några tunga saker, springer(alltför mycket) efter och bland med djuren osv.

Allt detta minskande av den fysiska ansträngningen är självklart och har inte kommit som någon överraskning. Men däremot hade jag nog aldrig kunnat tänka mig att det är så oöverkomligt svårt att hitta passliga arbetskläder.
Första tiden gick bra, då kunde jag använda mig av mina egna kläder. Halaren som jag använder i ladugården, går faktiskt fortfarande. Beroende på märke och modell, så har de flesta ganska mycket extra vid magen.
Men att hitta utearbetskläder är sedan en helt annan sak. För tillfället använder jag mig av Anttes (även för honom) stora vinterrock. Den har jag räknat med att går på mig enda till slut. Byxorna är däremot det stora problemet. Att använda Anttes byxor fungerade bra en tid, men nu har magen växt ur dem också. Så det var bara att gå till butiken och kolla utbudet där. Då jag frågade expediten om det eventuellt finns några arbetskläder som är gjorda för gravida kvinnor, var svaret nej. Nå, ingen överraskning direkt men ändå är det lite konstigt att ingen tillverkare har nappat på detta. Jag är inte den första eller den sista gravida som behöver arbetskläder, så man skulle ju tycka att det finns en viss efterfrågan. Å andra sidan är det ganska svårt att få tag på “vanliga” arbetskläder som är gjorda för kvinnor, allt som oftast får man nöja sig med “karakläder”. Inget fel på dem heller, de fyller nog sin uppgift men de som är gjorda för kvinnor sitter nog bättre än “kara”modeller.

Hur gick det sedan då? Jo, i normala fall använder jag mig av nummer 48, då det gäller halare. Idag köpte jag en öppenhalare (avohaalarit) nummer 56..! Ni kan tänka er hur jag ser ut i dem, då bredden så småningom börjar vara i nummer 56, men längden fortfarande hör till nummer 48.. 😛

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb! Visa alla inlägg av Sonja