Post-bussen

“Gör som träden, gro i ro” (Piet Hein)

Jag brukar begagna ett uttryck, eller snarare är det en livsfilosofi. Det lyder såhär; allt elände började när postbussarna försvann.

Låt mig förklara detta:

Det efterkrigstida Finland var en trygg plats. Inte kanske världens lustigaste, men säker. På 1970-talet när jag gick i skolan betydde utveckling att spolbanden blev kassettband och att blyertspennorna utvecklades till sådan där man stoppar i ett blystift i en plastpenna. Samt att Kekkonen var president. Nu och för alltid. Ingen kvartalsekonomi här inte.

Postbussen kom förbi 7 dagar i veckan kl 10.10 och åt andra hållet 14.20. Det satt inte många tanter i den, men den kom och gick i alla fall. Det var ju staten som upprätthöll glesbygstrafiken. En vardag i veckan och alla kyrksöndagar stannade bussen till hos granntanten. Ibland kunde det hända att den inte bara stannade, utan även stod kvar en stund. Då blev chauffören bjuden på kaffe hos grannen, medan dom andra passagerarna satt kvar i bussen och väntade. Det var inte så bråttom då…

 En dag kom inte den lilla Magirusbussen längre. Posten hade kommit på att man skulle bli lönsam, och det första som hände var att dom fruktansvärt fula postbussarna målades om och började kallas Gold Line. Bussarna blev vackrare, men vad hjälpte det glesbygden, för nu körde dom lönsamma linjer, Vasa-Åbo och sådant.

Vi vet alla vad som hände sedan. Startskottet hade gått för utförsåkningen, där samhällets och invånarnas trygghet skulle säljas ut på kvartalsekonomins altare. Idag är det bara tre ord som har betydelse, stor, större, störst. Klarar man av att komparera dessa har man möjlighet att bli framgångsrik och lönsam. Jag har bara den senaste veckan träffat tre personer som jobbar på arbetsplatser där man inte vet något om framtiden, för det skall omorganiseras. Vart tog arbetsron vägen? Svar, den for med postbussen!

Tro nu inte att jag inte tycker om utveckling. Visst gillar jag min mobiltelefon och visst är det sååå mycket roligare att ha hytt på traktorn än att vara utan. Det jag innerligen ogillar är förändring för förändringens skull. Om något skall förändras förutsätts det väl bli bättre, inte bara annorlunda. Varför skall man möblera om ett rum om det är bra som det är?

När postbussarn väl försvunnit gick det snabbt.  Tele som blev Sonera som blev Telia-Sonera, länen blev stora som Afrika, lönsamhetskrav sattes på vården och prislappar på polisernas tjänster. Allt fullkomligt obegripligt i en bondsons ögon. Vart for det vackra och lilla, det pålitliga och bestående. Tar vi det lite lungt finns nog världen kvar i morgon också, med dagens fart vet man inte om den gör det. Jag undrar hur länge det är kvar tills det kommer ett privat företag som kanske heter “Bengts Polis” och ger offert när bankkassörskan trycker på larmknappen vid ett rån.

Själv försöker jag leva som jag lär så gott det nu går. Det jag sysslar med idag vill jag gärna göra i morgon också. Köper jag en bil vill jag ha den kvar i många år och jordbruket, det behöver inte bli större bara för statusens skull. Dessutom gör jag vad jag kan för att bojkotta affärer typ Tuuri och betalar gärna några euro till för en vara lokalt än i Vasa. Visst gör även jag tabbar och säljer mig på fåfängans marknad, men samvetet är nog ganska rent ändå.

Efter denna odyssee i dysterhet skall jag muntra upp Er alla med en bild på en riktig äkta eländig finländsk stilikon, en Sisu postbuss, håll till godo.

Detta skrivet en självständighetsafton då jag starkt funderar över om det finns någon självständighet att fira längre. Åkte inte den iväg med valutan?

All heder och tack till våra veteraner i varje fall.

Högaktningsfullt

Kalle

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort! Visa alla inlägg av Kalle