Stölleprov

Rubriken är hämtad från Emil i Lönneberga, det var visst hans pappa som brukade kalla endel av Emils påhitt för det ovanstående.

Lite bakgrund först. Jag besökte Hufvudstaden över helgen. Jag hade den äran att vara inbjuden till en doktorpromotion (heter det så?) och det var en ny uppplevelse för husbonden. Jag kan meddela att när man finner sig själv uppklädd i kostym minglande bland frackar och långklänningar utrustad med ett champagneglas i näven på läkarklubben Thorax, då är det skarpt läge för “finn fem fel”.

Nåväl, sparven redde ut även denna tranedans. Det visade sig att det fanns en bondekollega från hemsoporna bland dom inbjudna så i höjd med efterätten hade diskussionen nått spannmålstorkens utmatare,  kanske lite bredvid avhandlingens ämne, men viktigt ändå.

Helsingfors centrum var en synnerligen intressant upplevelse. Jag har lite tvivlat på rapporterna därifrån både via radio och bloggen, men det fick man igen. På väg till Biomedicum hamnade vi efter en felorientering (bönder i stan, ni vet) in på Minna Canths gata och där på gatan låg det mera snö än vad det någonsin gör på ensliga skogsvägar i Yttermark. Mannerheimvägen var i sämre skick än Östra Linjen, bara en sån sak. Detta var på lördagen, och på söndagen var alltså allt mycket värre. Det snöade snö. Mycket snö. Det är sällan jag oroar mig för föret när jag skall ut på vägarna, men detta verkade nästan för mycket. Nåväl, ovädret upphörde vid Åboledens slut och sedan var det fint före ända hem.

Stölleprovet då. Jo, naturligtvis all panisk julhandel och vansinniga marknadsföringstrix som slängdes från höger och vänster. All julskyltning, alla budskap var bara KÖP KÖP KÖP. Köp julfrid, köp sinnesfrid, köp vansinne, köp Norge, köp vadsomhelst bara du handlar. Folk hullerombullrade omkring och allt var bara för mycket. Men en god sak för allt detta med sig. När Citroenen stannade invid hemmet på kvällen så visste man att man kommit hem. Hem där man är hemma i sitt hem. Inte en julvansinnesshoppare så långt ögat nådde, bara ett stilla sus från träden. Till och med mörkret var välkomnande.

Och vetskapen om att man inte längtar någonstans alls, den är lätt att leva med.

I snöstorm, någonstans i ödemarken på Malmgatan

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort! Visa alla inlägg av Kalle