Att åka på en blåsning

Idag såg vädret lovande ut och Jonas och jag satsade på att åka på en blåsning. Det handlade om rybsleveransen som inte blev av i början av veckan, där rybsen skulle blåsas in i köparens lager med transportfläkt.

Jonas åkte i förväg, riggade upp utrustningen och började suga upp rybsen. Till sin förvåning märke han att fläkten nog drog in varan men inget kom ut i andra ändan. Sånt känns lite olycksbådande. Det visade sig att det kommit vatten in i utmatningen och vingarna hade frusit fast. Inget hade gått sönder eftersom maskinen bara slirat på drivremmen, men det tog ju en stund att tina upp isen med värmeblåsare. (Den här gången blev alltså t.o.m. fläkten blåst!) Därefter gick återstoden av blåsandet bra, så rybsen är nu efter en del störningar äntligen levererad.

Att rybsen såldes till en ekomjölkgård är en hälsosam påminnelse om hur viktig mjölkproduktionen faktiskt är för det finska jordbruket. I de flesta regioner i Svenskfinland är mjölken på tillbakagång och korna blir färre och färre, vilket gör att många av oss tänker sig att mjölken inte kanske längre är så viktig som den var förr. Faktum är dock att mjölkproduktionen fortfarande med god marginal är den absolut största grenen inom vårt jordbruk och något av en ryggrad i verksamheten. T.ex. idag var vi tre gårdar som levererade rybs till den här mjölkgården, så visst är också vi tre beroende av en fungerande mjölkproduktion trots att ingen av oss har mjölkkor.

Med andra ord är det också möjligt att du om du om nån månad dricker inhemsk ekomjölk konsumerar en mikroskopisk del av den rybs jag odlade i somras. Hoppas det smakar. 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

12 reaktioner till “Att åka på en blåsning”

  1. Det gör det – och ännu mera smakar det när jag vet att rybsen bidrar till att minska behovet av importerad soja!

  2. Det där är en intressant iakttagelse, Ika. Vi importerar en stor del Finlands proteinbehov (exempelvis i form av soja) och det här är inte helt oproblematiskt. Dels finns det en del frågetecken kring sojaodlingen (långa transporter, stor andel GMO m.m.), men framförallt finns det många förståsigpåare som menar att världens produktion av protein på sikt kommer att vara för liten. Så att vi själva odlar mer protein kan var ett bra drag på lång sikt.

  3. Trots att jag är i branschen måsten jag nu lite pinsamt fråga om rybsen proceseras på något sätt innan det utfodras på gården. Jag är nämligen endast bekant med rybsen när den har gått via en foderfabrik och då inköpt som rybskross som sådan eller blandad med melass. Ofta ingår den förstås som en komponent i allfoder.

  4. Jo, rybsfröna behöver krossas eller malas annars går en del rätt igenom kons matsmältning utan att smältas. T.o.m. spannmål kan passera helt intakt (med bibehållen grobarhet!) om man inte krossar den.

    Det finns inga pinsamma frågor i den här branschen. 🙂 Trots att man har årtionden av erfarenhet under västen vet man inte allt som finns att veta om jordbruket. Det är en av orsakerna till att det är så fascinerande att vara jordbrukare.

  5. Min följdfråga blir då, kan man mala rybsen i en vanlig kvarn (sållet måste ha ganska små hål förmodar jag)

  6. Det där går över mitt kunnande. I en knivkvarn eller liknande måste ju sållen som du säger vara väldigt små, i en valskross kan det kanske fungera bättre. Kanske nån läsare vet?

  9. Rybsen pressas, oljan säljs vidare till förädlare som bla gör matlagnings olja. Restprodukten blir pelleterat foder till mjölkkorna.

  10. Sture är alltså mjölkbonden som köpt rybsen. Fast jag började fundera på det där med malning. Av ekonomiska skäl brukar man pressa oljan ur rybsen, eftersom den är mer värd som mänskoföda än som foder. Men strängt taget borde det också vara möjligt att bara mala sönder fröna, frågan är ju då vilken sorts kvarn som skulle klara det. Mortel kanske, men det känns lite arbetsdrygt. 🙂

  12. Angående malning till först. Fodret får då för hög fettprocent därför pressning och bort med olja… Pressningen vet jag egentligen inget om, jag köper den tjänsten men pröva med rypsienergia.fi där kan finnas en del svar.

Kommentarer är stängda.