Mats funderingar kring traktorbyte fick mig att dra mig till minnes en liten episod som jag skrattat åt många gånger. Det måste vara ett litet helsike att vara traktorförsäljare, det kan jag förstå, man skall kunna läsa av hur folk vill bli behandlade och sedan hålla god min när en affär går till konkurrenten. All repsekt för att detta kan vara svårt, men ändå handlar denna lilla historia om när det inte riktigt lyckas – så bra.
Året var 1989. Följande år skulle jag bli självständig bonde och drömde om något fyrhjulsdrivet att glida över hemmanet med. Vi hade en vit Case 1490 som var lite av ett hatobjekt för mig, det var ingen nybörjarbondestatus i en bakhjulsdriven traktor.
Jag ställde in siktet på en splitterny västtraktor och provkörde Valmet, Ferguson, Ford och några till innan jag vaknade och insåg att nu försöker nog fågeln flaxa mer än vad vingarna bär. 150.000 mark fanns liksom inte i sikte då. Det gjorde dock 79.900 som en ny Zetor kostade. Det blev affär på Zetor och alla tre ovannämnda försäljare korsbävade sig och talade om hur mycket ånger jag hade att se fram emot. Dock gick en av dessa herremän ett steg längre och yttrade orden: “Om jag hade anat att du ville köpa skräp hade jag förstås kunnat sälja en Ursus till dig” Fergusonrepresentanten hade även polska Ursus på repertoaren vid denna tid.
Nåja resten vet alla som känner mig. Det blev en liten Zetor för 79.900 och ett livslångt kärleksförhållande fick sin början, och någon ånger, det har jag aldrig märkt av.
Zetorn har inte förlorat mycket av sitt värde procentuellt idag, jämfört med de konkurrenter som erbjöds skulle jag tro… 🙂
Inte egentligen procentuellt, alla har fallit ca 50%, men i pengar gör det att Zetorn kostat ca 5800 euro till dags dato, medan dom andra skulle ha kostat runt 15000 euro till dags dato. Egentligen inte så mycket pengar, på 20 år, en traktor står sig bra i värde, jämfört med en personbil.
Huvudsakligen har en traktor bruksvärde och om det finns reservdelar så är de eviga. På en bil så rostar plåtarna och då är det slut.
En annan sak som jag har reflekterat över hos traktorförsäljare är det att såklart är det egna märket överlägsen konkurrenternas (observera den “stora” skillnaden mellan Case och New Holland), men sen när man funderar lite mera med dessa försäljare så är nog alla dessa traktorer av alla de märken som står på deras gård väldigt bra….
Konstaterar som kalle skrev att int kan det vara lätt att vara traktorförsäljare.
Speciellt inte om man sålt det ena märket och sedan måste byta jobb och börja sälja konkurrentens …
“Jo, jag sa i fjol att XXX är bara skräp men egentligen är det YYY som jag sålde då som är skräp och XXX är världens bästa” – litet problem med trovärdigheten kanske.
Personligen tror jag lika mycket på försäljare som på jultomten.
En bra försäljare ska kunna framhålla sitt eget märke utan att prata skit om andra märken. Tyvärr finns det inte många av den sorten.