Lekstugan

När man bor på samma ställe som sina föräldrar och farföräldrar omges man förstås av sin egen historia. I vårt hus finns min morfars handdukstäckare, farmors föräldrars klocka, lampan som farfar byggde om o.s.v. Ute på gården står en lite mer skrymmande klenod som faktiskt fyllt sitt syfte i flera generationer, trots att den ursprungligen inte fanns hos oss.

På den tid när man flottade virke kunde det hända att en del av massavedsstockarna inte flöt utan sjönk till botten under resan nerför älvarna. Folk som bodde längs vattendragen brukade efter att flottarna dragit förbi fiska upp de här sk. “sjunkarna” och använda dem till ved eller liknande. Far i granngården gick ett steg längre när han nån gång på 20-talet timrade en lekstuga av stockarna åt sin dotter. Och det var ingen dålig lekstuga, den är timrad på riktigt (inget fusk med spikar), hade brutet tak, en liten daglykta, kvist och var t.o.m. försedd med en liten gjutjärnsspis. Man såg tydligen helt annorlunda på barns förhållande till tändstickor på den tiden…

Min farmor var barndomskamrat med dottern och lekte i stugan när hon var liten, likaså min pappa som också han sprang mycket hos grannen. När jag var liten fanns inga barn i lekstugeuppskattande ålder på gården så jag fick helt sonika överta den. Lekstugan forslades hem med traktor och har stått hos oss sedan dess. Sonen Hannes blir alltså nu den fjärde generationen som leker i samma lekstuga. Under åren har stugan blivit av med kvist och daglykta men i övrigt är konstruktionen rätt så intakt. För nåt år sedan fick den nytt golv och nu borde en del stockar bytas, men i övrigt är den fullt duglig att tjäna sitt syfte.

Med tanke på att vi lever i en tid då vi bygger hus som börjar mögla i väggarna inom några år måste man lyfta på hatten för dem som kunde bygga en lekstuga som stått sig i över 75 år. 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats