På fredag förmiddag hade vi en planeringsträff kring yrkesskolan Optimas vuxenutbildning för jordbrukare. Egentligen använder studieplanen inte termen “jordbrukare” utan talar om “landsbygdsföretagare” och på många sätt stämmer den senare benämningen faktiskt bättre in på merparten av dagens agrarer. Husdjursproducenter är ofta heltidsbönder och verksamhetens omfattning är så stor att det företagsmässiga tänkandet blir allt viktigare. De som inte har djur har ofta nån form av kompletterande företagsverksamhet vid sidan av växtodlingen. I våra trakter är det rent av svårt att hitta en heltidsväxtodlare. De flesta har nån form av sidoverksamhet; snöröjning, skogsarbete, snickeri, grävmaskinsentreprenad eller liknande.
Ett exempel på riktigt extrem entreprenörsanda hittade jag häromdagen i tidningen ATL, som berättade att en jordbrukare vid namn Emil Olsson hade fått pris för landsbygdsutveckling. Killen har från ett utgångsläge med 4 ha åker byggt upp ett jordbruksföretag på över 1000 ha som han dessutom driver ekologiskt. Utöver det importerar han ekogödsel och sitter på en marknadsandel på ungefär 50%. Visst kan man gruffa om habegär och girighet, men jag tycker faktiskt det är imponerande. Om inte annat för att han punkterar påståenden om att ekoodling måste vara småskaligt och gammaldags. Hatten av för Emil.
Jag är åter skeptisk till termen “jordbruksföretagare”. Om man börjar se företagsekonomiskt på jordbruket så säljer man snabbt hela eländet och börjar med något annat. Och det har jag ingen lust till. Så jag föredrar att titulera mej “bonde”. Då är det mera en livsstil och får vara hur olönsamt som helst sådär företagsekonomiskt sett.
Vilket inte hindrar att man är ekonomisk (här i vår by ofta en synonym till “snål” :-). Det är ju bara nödvändigt att det kommer in litet mera än det går ut. Det är emellertid nästan omöjligt att tillämpa företagsekonomiska metoder på ett jordbruk som till stor del är naturahushållning – låt vara att den är ganska högteknologisk. De nuvarande företagsekonomiska metoderna fungerar bara för ren pengahushållning och ger felaktiga resultat åtminstone på mitt jordbruk där jag gör nästan allting själv.
Då man ser på kalkylerna så skakar man bara på huvudet. Det kan vara tio gångers skillnad mellan kalkylens och mina siffror. Men kalkylerna utgår inte från skrotmaskiner heller.
Det där var en intressant reflektion! För min del är det faktiskt tvärtom, jag har egentligen aldrig titulerat mej bonde (innan vi började med Bondbloggen) utan jordbrukare, just därför att termen bonde väcker associationer till självhushållning som jag inte lever upp till. Utan att känna till Emil Olsson desto mer gissar jag att hans tusenhektarsgård inte direkt bygger på självhushållning. 🙂
Undrar om det finns en sociologisk skillnad bland jordbrukarna på den här punkten? Finns det en bonde-grupp och en landsbygdsföretagar-grupp?
Absolut. Eller egentligen är alla olika – det varierar mycket från gård till gård. Och jag tycker inte alls att alla jordbrukare skall bli gammaldags bönder. Det är viktigt att inse att man måste utgå från gårdens speciella förhållanden. Det är den konkreta verkligheten som är avgörande – inte några abstrakta principer.
Det var bara helt personliga reflektioner – jag är ju inte någon gammaldags bonde helt och hållet utan snarare en blandning av allt möjligt. Det gäller att kopiera friskt från alla håll och kanter om man hittar nånting som passar de egna förhållandena.
Jag har faktiskt sett mig som företagare ända sedan dag 1. Dock håller jag med Nisse om att det är ett synnerligen olönsamt sådant. Men drömmen lever vidare, än är jag ju bara nybörjare och lönsamheten kommer väl….hoppas jag
Kalle fortsätter bara en gammal tradition. I gamla tider gick dalkarlarna hela vägen till Stockholm på vintrarna för att utöka kassan litet. I alla tider har bönderna varit mångsysslare som dragit ihop till det dagliga brödet från många olika håll. Förr fanns det ju inte heller skogsbruk på vintrarna. Annat än de som brände kol och tjära.
Vi kan hoppas på lönsamhet om vetepriset fortsätter uppåt – det var nytt rekord (265 euro/ton) i Paris i går. Men man bör betänka att vetepriset var ca. 400 euro/ton i slutet på 90-talet …