Att den form av snö som uppstår vid nollföre kallas “blidsnö” är egentligen konstigt. Den gör åtminstone mej allt annat än blid.
På lördagen skulle jag köra hem ett ballass för helgen. Rutten till ballagret går längs en skogsväg där någon dragit upp ett skidspår och för att inte förstöra spåret mer än nödvändigt försökte jag köra med ett traktorhjul på vardera sidan av det. Till att börja med gick det rätt bra eftersom spåret var ordentligt preparerat och underlaget skarpt. I en kurva kom jag dock för nära kanten av den preparerade zonen och framhjulet slant ner från den preparerade snön och hamnade i den mjuka och betydligt halare blidsnön. Tyvärr hade spåret där kommit så pass nära dikeskanten att framhjulet fortsatte glida och stannade först i bottnen av det nästan meterdjupa diket. Jag försökte backa upp ekipaget igen men det gjorde bara att bakhjulet kanade på den hala snön och hotade att glida ner i diket det också.
Jag tillkallade hjälp i form av min pappa och en traktor till och vi gjorde några fåfänga försök att dra upp traktorn som bara resulterade i att den gled ännu längre ner i diket och hade nu så pass rejäl slagsida att den hotade välta. Trots att snön säkerligen dämpar fallet innebär en vält traktor nästan garanterat krossade rutor och i värsta fall ännu värre skador.
Lösningen blev att ringa Söderlunds som är byns grävmaskinsentreprenör. Dels är grävmaskinen betydligt tyngre och starkare i såna här sammanhang, dels har man betydligt större chans att kompensera och räta upp en traktor som håller på att välta om man drar den med grävmaskinens bom än om man drar den med en annan traktor. Johnny dök upp senare på eftermiddagen och traktorn var uppe på vägen igen på under tio minuter. I vissa lägen av själva räddningsmanövern lättade dock bakhjulet från marken och traktorn stod och vägde på tre hjul. Hade det inte gått att hålla den tillbaka med grävmaskinsbommen hade den garanterat vält. Tur i oturen att vi inte försökte fixa det själva, det hade inte slutat väl.
Nu är traktorn i alla fall uppe, balarna hemkörda och det mesta återställt. Den enda bestående skadan är att skidspåret nog försvann spårlöst under alla hjulspår. Men snö finns ju gott om i år, så det är förhoppningsvis inte svårt att hitta ett nytt ställe att dra upp det på.
Det är en märklig effekt det där. Man tror att traktorn skall stjälpa långt innan den faktiskt gör det. Det ser alltid värre ut inifrån hytten än utifrån.
obehagligt är det i sådana situationer att sitta i hytten
Efter “ett antal” dikeskörningar med traktor vid t.ex. plogning av vägar och dylikt har jag lärt mig att när man en gång är nere i diket eller på god väg ner så ska man om möjligt kalla på hjälp så fort det går.
Håller man på och “krånar” fram och tillbaka själv så brukar det oftast sluta med att man är ännu längre nerkörd. Menar det inte som nån kritik åt Mats utan bara egna erfarenheter. 🙂
I alla fall såna här vintrar när det är så mycket snö att tjälen inte har bitit på så är det ju bara lera och träck i dikena, inget som fäster och hjälper till.
Och grävmaskiner är guld värda när man ligger där med ett bakhjul i luften och hyttens tak nästan tar i dikeskanten.
Jo, man känner väl inte precis att man har kontrollen. Fast det stämmer som Kalle skriver, det känns ofta värre än det egentligen är.