Klippmaskinshaveri

Klippningen av fåren har inletts. Det är någonting jag gör två gånger om året. En gång på våren efter att tackorna lammat och en gång på hösten. Senaste höst hann jag bara klippa ungefär hälften av fåren för jag fick diskbrock i nacken, jag var sjukskriven en månad men kunde inte jobba ordentligt på två månader. Sen kom vintern med sådan fart att jag inte kunde klippa fåren för då skulle de få för kallt innan den nya ullen skulle ha hunnit växa ut. Så att äntligen få klippa dem kändes bra, men det är inte ett jobb jag hurrar över.

 

 

För många fårägare är ullen ett enda stort problem. Det är ett ganska tungt och tråkigt jobb. Det finns få som far runt och klipper och hittar man någon som kan klippa blir det dyrt, ingen jobbar gratis och man får nästan ingenting om man säljer ullen. Så det känns lite som ett jobb som skall göras men man får ingenting för det. Problemen med ullen slutar inte där. För när man klippt färdigt har man en enorm hög med ull, och vad skall man göra med den? Ingen vill ha den. Skickar man den ull som är bra till spinneri och låter tillverka garn, så att man kan sälja garn är det ingen som vill betala så mycket för garnet som vad det kostar att tillverka det. Ullen brinner inte om man skulle vilja elda upp den. Hur länge det tar för ull att förmultna vet jag inte för så länge har inte jag varit fårfarmare.

Men jobbet skall göras och jag klipper mina får själv. Det är enklast och billigast så, och så får man sådan frisyr på fåren som man vill ha – renrakade. Inte några extra ulltofsar här och där. Mycket sällan, men ibland kan till och med jag vara lite petnoga med detaljer.

Min klippmaskin är en trotjänare som jag köpte begagnad när jag började med får, och den var rätt gammal redan då. Den har fungerat klanderfritt, alltid startat och jag har varit så nöjd med den. Den är förhållandevis lätt, har lite smalare bett så den är smidig att jobba med och jag har bara klippt mej själv i armen med den en gång 🙂

Idag när jag började se målet med klippningen för en tid, startade den inte. Det blev operation. Så nu vet jag hur den ser ut på insidan. Felet hittades också. Kolena var precis slutslitna och reaktionen som följde blev upp som en sol och ner som en pannkaka. Yes, jag hittade felet och det var inte värre som det, men, var hittar jag nya sådana till en maskin som är 15 – 20 kanske 30 år gammal? Men hittar jag inga delar så blir det väl att investera i en ny, även om det tar emot, jag gillar den jag har, och får jag tag på nya kol till den, går den kanske 20 år till 😉

 

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

12 reaktioner till “Klippmaskinshaveri”

  1. Det är så sorgligt att läsa att det inte finns någon marknad för fårull i Finland när man tänker på vilket fantastiskt bra material det egentligen är. Hoppas verkligen att fårullen går en ljusare framtid till mötes – inte bara för er fårfarmares skull men också för att ullen är ett sånt supermaterial, och för att jag tror betydligt mera på det etiskt korrekta och det miljövänliga i finländsk fårull än fårull från andra sidan jorden, med alla larmrapporter om t.ex. merinoullens baksidor i färskt minne.
    Och på tal om ull som supermaterial: Läste någonstans om täcken gjorda i ull, lär vara varma om vintern och svala om sommaren. Nästa gång det ska bytas täcke vill jag verkligen ha ett sånt – tror mer på dem än på moderna kemikaliestinnare material. 🙂 och nog skulle det ju vara fint om man kunde sova under ett täcke av finländsk fårull dessutom.

  2. Tror att ullen skulle vara perfekt täckmaterial i trädgårdsodling. Lite regn och trampning blir det antagligen en tovad matta som ogräset kan bita i och aldrig se solens ljus igen. Prova i nån blomrabatt eller under någo buskar.

  3. Vafö larmrapporter om merinoull? Inget illa om finländsk fårull den e bra på sitt sätt men merinoull e nog den finaste ullen man kan få.

  4. På den tiden när jag “fårfarmade” använde vi bänk som vi satt på med fåren i famnen under klippningen, skriver vi för det var mest morsan som klippte, dessutom för hand. Jag brukade verka klövarna under tiden hon klippte. Intressant hur de äldre fåren gillade att bli klippta dom kom och ställde sig bredvid klippbänken när vi lyfte in den i “kättan” (fårfållan) för att bli klippta till först. Måste ha kännts skönt att i vårvärmen bli av med den tjocka ullen.

  5. Wikipedia om Merinoullen här, och kort om Kalla fakta som rapporterat om mulesing (man skalperar fårens bakdel för att undvika angfrepp av fluglarver, ofta utan bedövning): http://sv.wikipedia.org/wiki/Merinoull. Följer man sedan länken till mulesing lönar det sig att läsa den engelska artikeln – den är mer utförlig, och skriver till skillnad från den svenska att mulesing fortfarande är allmänt utbrett i Australien.

    När jag läser att de flesta erkända tillverkare numera hävdar att de inte använder sig av ull från får där man har utfört det här ingreppet kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är så, eller om det är som med dunprodukterna där man använder dun plockat från levande fåglar – men där affärskedjorna skyller ifrån sig och menar att deras lager är rena, även om de inte kan bevisa påståendet. I kölvattnet av den första skandalen gjorde man en uppföljning där man följde duntransporter från de platser där levande fåglar plockades ända till de centrallager som bland annat levererar till svenska Åhléns och Jysk. (Jag såg programmet, och av de företag som ringdes upp för kommentar var det bara Jysk som vågade erkänna att nej, de har inte möjlighet att hålla koll på varifrån dunet egentligen kommer.)

    Onekligen skulle det kännas lite mera betryggande med ull från lokala fårfarmare.

  6. vad beträffar kolen kan du köpa några som liknar och fila om tills dom passar. Ifall du int hittar nya

  7. brukar också göra som nick när t.ex. generatorkolen tagit slut. Originalen till generatorn säljs inte separat utan hela regulatordelen följer med och det kostar skjortan eller i alla fall 20-falt vad kolen kostar på biltillbehörs affär, sen är det bara att fila (om det behövs) och löda dem på plats.

  8. Tyvärr brukar det nog bli “gropen” för ullen. Då man dessutom är så dålig på klippandet att ullen troligen blir för kort för att bli bra garn 🙂

  9. Vi måste väl börja bada dem.

    Nej men allvarligt talat så kan jag rekommendera ull runt planteringar dit man inte vill ha mårdhundar eller grävlingar. Jag täckte mina tulpanlökar och krokusar med syrrans kasserade ull och de fick va ifred. Det enda problemet var att ullen ännu var fastfrusen i marken när de började växa och sen var det nästan omöjligt att få bort ullen utan att riva sönder växterna.

  10. Första gången jag klippte mina får blev ullen inte säljbar, jag använde den som isolering i bastun. Sedan har jag lärt mig klippa och numera säljer jag ullen till Virtain villa i Virrat. Man får inte mycket för ull, men det blir i alla fall bensinpengar för leveransen.

  11. Tack för alla tips, och jo, jag befarar att det nog blir någonting “homemade” innan klippmaskinen går igen. Jag har aldrig sett så små kol, inte för att jag sett så många, men dessa tar nog priset för litenhet. Dom är ca 4mm i fyrkant och tillsvarvade i änden där fjädern sitter så själva kolet sitter direkt fasttryckt på fjädern… Min far, som i byn brukar kallas motordoktor, har sett det mesta i maskinväg men han hade aldrig heller sett så små kol.
    Och jo, jag har prövat ta tillvara ull, lite får man ju för det. Det går ju inte att räkna timmapeng, men om man redan får bensinpengar, klippolja och tallsåpa är det ju hyggligt 😉

Kommentarer är stängda.