På skärtorsdagen dök två inspektörer från ELY-centralen upp för att kontrollera öronmärkena på mina djur. Märkningen kollas dels därför att vissa stöd utbetalas per djur och då måste man ju vara säker på att det djurantal jag uppger stämmer, dels för att vi är ålagda att hålla reda på djuren för att snabbt kunna mota svåra djursjukdomar i grind.
Kontrollen gick snabbt som bara den. En av granskarna gick längs foderbordet och rabblade öronmärkesnummer i den takt korna kom emot, den andra prickade av på en lista. Några kor med speciellt håriga öron krävde lite mer insats, men hela manövern var klar på kanske tio-femton minuter.
Efter kollen i ladugården vidtog pappersexcersisen. Jag brukar anse att jag inte skall klaga över byråkratin eftersom jag blev jordbrukare långt efter att Finland gick med i EU och följaktligen visste vad jag gav mej in på, men ibland kan jag inte undgå att fundera om det måste vara så komplicerat. Jag hade 48 djur som skulle kollas, om man printar ut dem på en lista ryms de på en A4-sida. Granskningsprotokollet gick på 30 sidor… Eller snarare protokollen, eftersom det skrevs två olika; ett protokoll över att jag hade 48 djur som var korrekt öronmärkta för att kunna erhålla lantbruksstöd och ett protokoll över att jag har 48 djur som är korrekt öronmärkta för att kunna anses uppfylla de sk. tvärvillkoren. Att det rör sig om samma djur och samma märkning betyder ju inte att man kan klarar sig med färre protokoll. Jag avundas inte inspektörerna. Fast jag skall inte klaga, jag kan vara glad över att killarna skötte det så snabbt och smidigt som möjligt och att allt var ok.
Samtidigt passar jag på att tillönska Bondbloggens läsare Glad Påsk. Om jag minns rätt finns det vetenskaplig forskning som visar att man inte blir fet av påskgodis. Och om jag minns fel känner jag ingen orsak att rätta till missuppfattningen. 🙂
