Vårbuk med hänsyn till djuren

Som hos många andra bönder har vårbruket även dragit igång här hos oss. Vi började och så senaste fredag den 6.5 och till dagens datum så har vi ca halva arealen sådd. En hel del planeras har det varit för att få dagarna att gå ihop. Som småbarnsförälder som man är så finns det en hel del som kretsar runt vardagen och helgen. Min mamma Clara som har varit en allt i allo och skött alltid barnen då det har varit vår- och höstbruk, hon har kunnat hämta och fört barnen från dagis respektive hobbyn. Passligt före vårbruket fick hon ryggskott och är helt utanför för tillfället. Därför har det medfört en hel del omorganisering och planering. Vad är då roligare då man har vänner som ställer upp 🙂

På fredagen meddelade några väninnor att de hämtar lunch på lördagen, så som de också gjorde året före. Det börjar bli en exotisk tradition för barnen från stan att få uppleva en gnutta vårbruk. Att provsitta en traktor gå och sparka på de stora dubbelmontagen och lite pröva på att åka med i traktorn. Ett litet trevligt avbrott i arbetet känns bara bra.

Om det inte finns vänner på åkern så finns det djur. Tofsvipor finns det massor av och förstås så har de redan byggt bon. Vi försöker spara så många bon som vi bara ser och kan, men det kräven en hel del snurras på ratten. I år har det inte varit något problem för Kenneth att se var bona finns, för där är det inte harvat. I fjoll var det värre, då blev vårbruket försenat på grund av regn vilket ledde till att äggen var kläckta och en massa små dunbollar sprang omkring på åkern. Ett bo med ägg förflyttar sig inte men det gör fågelungar. Eftersom det är jag som harvar och Kenneth sår så var det evigt rapporteras var fågelungarna fanns och mot vilket håll de var påväg för att de inte skulle köras över. Allt var bra om hela kullen höll samman men alltid var det någon envis som sprang mot andra hållet.

Det mest intressantaste som vi sett under de senaste åren har varit orrspel som varje år försigår under vårbruket på samma åker och vid solnedgång.  På nedanstående bild ser man inte orrspelet men de finns mitt ute på åkern. De är så mitt uppe i sitt spel att de inte bryr sig fast man kör med traktorn runt dem.

 

Författare: Maria

Jag är en 38-årig lantbruksföretagare från Snappertuna i Raseborg. Jag har bedrivit jordbruket tillsammans med min man som åttonde generation på gården, i 6 år. Till familjen hör vår 9-åriga dotter Elin samt vår son Franz, strax 5 år. Förutom att min man Kenneth hjälper till på gården jobbar han också som brandman på räddningsverket i Ekenäs. I början av året 2011 gick vi igenom stora förändringar då vi lade ner slaktsvinsproduktionen. Produktionen var ingen obetydlig del utan bestod av 1 000 slaktsvinsplatser med en årsproduktion på ca 250 000 kg kött och dessutom kunde vi titulera oss till Finlands sydligaste slaktsvinsstall. Detta betyder att vi står inför nya tider här på gården. En ny inriktning har redan börjat ta form men kräver ännu en stor arbetsinsats. Förändringen och utvecklingen från husdjurs-, till växtodlingsgård samt övrig företagsverksamhet på landsbygden kommer ni att få ta del av i min blogg. Några garantier hur det hela kommer att gå vägen finns ej. Men en sak är klar – om du vill skörda så måste du så.