…kan man faktiskt ha ibland. Denna lilla historia skulle jag inte riktigt tro på om någon berättade den, men nu hände det faktiskt.
Mitt nya veteutsäde kom förstås som tiden bjuder i storsäckar. När jag skulle lyfta ut den första hakade kroken slarvigt i öglan på säcken. Det observerade jag och borde ha rättat till det men gjorde det ändå inte.
Alltså gick det som det plägar, säcken lossnade ur kroken på två meters höjd och föll förstås mot kniven som finns monterad på storsäckstömmaren, och damp sedan i backen. Nu borde jag alltså haft 600 kg betat vete i lösvikt bland gruset, men icke.
Säcken låg på backen, visserligen uppfläkt, men i samma ställning som då man vilar på gräsmattan med jackdragkedjan uppdragen. Säcken var vidöppen uppåt men utsläppet på marken motsvarade kanske två kaffekoppar.
Gör om det, säger jag bara. Visserligen hamnade jag att hinka 600 kg från säcken i såmaskinen, men det gjorde jag så gärna under dessa omständigheter. Av ett dumt huvud lider som bekant kroppen.
Det kan man verkligen kalla flax! Man hinkar gärna bara man slipper ha det via grus. Min pappa hjälpte mej köra hem 3 gödselpallar en gång, använder endast småsäckar. 2 pallar på vagnen och en pall ovanpå dem… svisch sa det i en kurva och så var det bara totalt 2 pallar på vagnen. tur i oturen svängde det pallen som föll av precis med botten upp och skyddsplasten runt pallen höll, så de säckar som sprack när det landade samlades i den, men lite ösa arbete blev det…