För några år sedan, jag tror det var 2008 var en fruktansvärd skördesäsong. Det var vått. Allting var blött och risken att köra in tröskan på åkern var stor. Första gången var det lätt att dra upp den, men andra gången visste vi inte riktigt i vilken ända vi skulle dra. Var vågar man sätta fast vajern, så att inte något skulle gå sönder? Tröskan satt djupt 🙁 som man brukar säga in till axeln. Allternativet var att dra sakta genom att koppla fast i bakaxeln på tröskan eller att börja gräva sig fram under tröskan till framaxel, för att kunna koppla fast den där :o. Den gången tog vi risken och kopplade fast den i bakaxeln och drog sakta efter några försök var den uppe.
Efter denna gång bestämde vi oss att gardera oss för sådana här situationer. Därför kopplade vi fast en vajer färdigt i framändan av tröskan som får hänga där för säkerhets skull 🙂 I år kom den ej heller i användning och det var jag mycket glad över. Tröskningssäsongen är över, vimpeln är halad och höstbearbetningen kan påbörjas.
Författare: Maria
Jag är en 38-årig lantbruksföretagare från Snappertuna i Raseborg. Jag har bedrivit jordbruket tillsammans med min man som åttonde generation på gården, i 6 år. Till familjen hör vår 9-åriga dotter Elin samt vår son Franz, strax 5 år. Förutom att min man Kenneth hjälper till på gården jobbar han också som brandman på räddningsverket i Ekenäs.
I början av året 2011 gick vi igenom stora förändringar då vi lade ner slaktsvinsproduktionen. Produktionen var ingen obetydlig del utan bestod av 1 000 slaktsvinsplatser med en årsproduktion på ca 250 000 kg kött och dessutom kunde vi titulera oss till Finlands sydligaste slaktsvinsstall.
Detta betyder att vi står inför nya tider här på gården. En ny inriktning har redan börjat ta form men kräver ännu en stor arbetsinsats. Förändringen och utvecklingen från husdjurs-, till växtodlingsgård samt övrig företagsverksamhet på landsbygden kommer ni att få ta del av i min blogg.
Några garantier hur det hela kommer att gå vägen finns ej. Men en sak är klar – om du vill skörda så måste du så.
Visa alla inlägg av Maria
Största problemet när man kör fast en tröska är att man borde inse direkt att man sitter fast och gå och hämta draghjälp. Kopplingen är underdimensionerad på de flesta tröskor och tar lätt stryk när man försöker gnugga sig loss. MF440 som jag hade innan var bra på det viset att den gick lätt att backa loss när man inte kom framåt längre. Claas 48 sitter när den sitter.
PS Rätt ställe att koppla dragviren för drag bakåt är inte i axeln utan i axelfästet.
I övrig genialt drag att koppla vajern före den behövs. Den iden snor jag härmed!
Riktigt rätt Kalle, man borde inse genast att man är fast och inte “pora” in sig djupare. Vår förra tröska, en Deutz Fahr 1050 var lätt att komma loss med, var det en våt höst monterade vi andra hjul på den och tröskningen gick med glans. Claasen suger fast sig direkt som en gammal padda och sitter stadigt där. Jag kanske skrev att vajern är kopplad i axeln, men den är i axelfästet. Senaste gång vi hade montören på backen och gjorde den årliga kontrollen kollade vi var det passar att sätta fast den. Nu känns det tryggt och säkert då man vet att den hänger där, kanske i onödan? 🙂
På min MF20 (Sampo) finns ett starkt fäste på bakaxeln för att bogsera bordet eller nånting. En av de våtaste åren så hade jag en grov kätting fäst där och då jag fastnade så kom gumman med den stora Belarusen och drog bort mej bakåt tills jag kom på fastare mark. Sedan tog jag sats på nytt och körde till jag fastnade. Det blev många dragningar men vi fick flera hektar tröskade på det sättet.
Men i åt har här minsann varit så kruttorrt att man inte behövt vara rädd för att fastna. Nu har det börjat regna då det är för sent och bara till besvär (jag borde spruta mot kvickroten men det regnar varje dag …)