Vi kan väl alla var ense om att klimatförändringen inte är någon vän att luta sig mot i med och motgång, men det faktum att höstarna har blivit varmare och längre och det är inte precis något man gråter över som jordbrukare. Förr var det senare sorter som gällde vilket gjorde att tröskningen kom igång i början på september och skulle helst var slutförd i mitten på samma månad. Lägg därtill små tröskor som oftast var trasiga flera gånger under säsong så framträder nog problemet precis som ett problem.
Idag skriver vi 3 oktober och någon nattfrost har inte slagit mina solrosor ännu. Det är anmärkningsvärt för någon september utan nattfrost kan i varje fall inte jag dra mig till minnes.
Även om man njuter av den varma och långa hösten så kan det uppstå problem där man inte väntar sig det. I går slet jag med klimatförändringen i ett riktigt mikroperspektiv. Höststädningen av tröskan brukar ta tre dagar i anspråk. Dag ett är grovstädning, dag två finstädning och dag tre yttvätt och inoljning. I år drog det ut lite på en vecka mellan dag två och tre och det är inget ovanligt, ovanligare är dock att all kvarvarande säd i tröskan hade grott under dessa dagar.
Det var en rätt hemsk syn som mötte mig när jag attackerade Claasen på söndag morgon. Den gröna brodden stod sig visserligen väldigt fint mot tröskans gröna färg, men vad hjälpte det, den skulle inte vara där. Det är ganska omöjligt att få bort varje korn av säd hur noga man än dammsuger och blåser tryckluft, det blir alltid kvar korn under motorn, i plåtveck och dylika platser. Nu hade då alla dessa korn grott i värmen och fukten och tröskan såg mera åt som en ryamatta än ett jordbruksredskap.
Nåja, nu vet jag ju i alla fall att vetet duger som utsäde nästa år, om det gror bra på plåt bör det ju funka helt ok i god odlingsjord också.
