Potatisupptagning

Det här kommer att bli långt. Att förklara hur det är att stå på en potatisupptagare är inte gjort i en handvändning, men jag skall göra ett försök. Vi tar det från början med en bild på själva maskineriet.

Detta är alltså en Grimme 75-40. Mats köpte den från Sverige för två år sedan. Potatisupptagaren dras efter traktorn som finns till vänster i bild, på baksidan härifrån sett finns bandet och upptagar billen som körs ner i marken för att lyfta upp potatisen på bandet. Sedan åker jord, potatis och allt annat som finns i kupan upp på det bandet och transporteras till en tvärgående matta som finns längst bak, till höger. På vägen skakas och rensas det bort jord och blasten som följer med upp krafsas bort av en blastmatta som också går där bakom. Vid det tvärgående bandet finns det först rullar som skall se till att potatisen föses bort från upptagarmattan ut på tvärgående mattan. Rullarna skall ställas så att jord far bort och potatisen kommer på tvärgående mattan. När potatisen kommer dit finns det ovanför en batongmatta som föser potatisen ut på rensrullar som gallrar bort jord och mindre potatis och småsten, sen rallar potatisen vidare till bandet som går från höger till vänster. De potatisarna som kommer förbi batongmattan möter en rensrulle som föser resten av potatisen ut på en parallellmatta som också går från höger till vänster. På det här bandet kommer mest jordkokor, sten och sånt, men ibland kan även någon fin potatis slinka iväg den vägen.

På bilden sett längst till vänster kommer potatisen, föses vidare till mitt i bild och kommer så ut på bandet som går rakt “fram mot kameran”. Vid rensrullen, här till höger i bild, har det samlat sej lite blast, krafs och jord.

Nu kommer vi till området där det avgörs en hel del i potatisupptagningens kvantitet och kvalitet. Här skall det nämligen plockas bort allt som inte går att göra pyttipanna och chips på. Det som skall bort är stenar, jordkokor, gröna potatis, larvgnags potatis, ruttna potatis, potatis med mekaniska skador och “gubbar”, alltså potatisar som börjat växa om och som ser ut som små gubbar, eller gubbar och gubbar, det finns nog potatisar i alla möjliga former, ankor, hjärtan, mumin, nallar osv, men de flesta som fått konstig form ser ut som små gubbar och radar man upp dem ser det nästan ut som om pontepinerna ur barnprogrammet drömmarnas trädgård skulle vara ut på promenad…

Tillbaka till potatisen. Dessa alla konstigheter som kommer förbi ögonen när man står och skall plocka bort det som inte skall vara är inte alltid så lätt. Är det fin sandblandad jord är det lättare, för då kommer det inte så mycket jordkokor som man måste plocka bort och då kan man koncentrera sej på att hitta gröna och skadade, men när det är lite mer lerblandad jord har man fullt sjå att för det första hitta potatisen när det kommer upp en gröt av jord, sten och potatis på bandet, och sen att vara snabb och få bort jorden för att se potatisen och sen hinna se om den har några skavanker… Svisch säger det så har hela härligheten farit förbi. Som tur är så är man flera som plockar på maskin, ensam har man inget där att göra. Men fast man är flera vill det ibland gå trögt ändå. Släpper man förbi för mycket “fel” så kan hela potatislasset bli nerklassat till sämre klasser = sämre betalt… Så att stå på maskinen är delvis avgörande för hur likviden ser ut.

Efter att potatisen vandrat förbi några par ögon landar den försiktigt i en “bunke”.

Här på bilden syns också tutan. Signalen går in till hytten och betyder att man vill nånting. Det kan vara så att bandet är fullt, att man måste stanna för att hinna rensa undan jord och sten och annat krafs. Då bara tutar man. Det kan vara så att man behöver få tömt stenfickan, en ficka på maskinen dit man plockar jord, sten och dålig potatis (för att man inte skall behöva kasta det kringom hela maskinen så plockar man det i fickan,) men den ska sen tömmas. Ibland oftare och ibland mer sällan, bäst är det om man inte tömmer den mitt på nån rad och på det viset tillverka en gupp som man måste köra över så hela maskinen lutar till på följande varv, men glöms den bort av chauffören är det att tuta och vifta upp och ner. Det händer sej också att det stockar till sej någonstans, då tutar man och viftar och vevar på allt vad man orkar, eller sätter händerna för ögonen….

När bunken är full töms potatisen så försiktigt man kan i ett lastbilsflak.

Hur många bunkar det går i ett flak är lite olika, men i ett vackert flak ryms det ungefär 15-16 ton potatis. Flaken hämtas bort av lastbil och körs till fabriken. Där görs diverse kontroller och prover för att se hurdan kvalitet lasset har. Men även om lasset inte håller bästa kvalitet, om de som stått på maskin inte sett alla felaktiga potatisar i jordröran, behöver man inte vara rädd att dom stampar ihop chips och pyttipanna på larv gnag och granngröna potatisar, det ser modern teknik till.

Att stå en dag, och plocka sten, kokor och dålig potatis i en svag doft av rutten potatis emellanåt är ingen höjdare. Man hör knappt sej själv, det skramlar och dundrar, men man kan inte ha hörselskydd, man måste höra om det är konstiga ljud, (= någonting  har kanske gått sönder?) eller någon vill någonting. Är det torrt, (har dock inte varit problem med det i år, på gott och ont… ) fylls ögonen med en härlig gegga av damm. Skyddsglasögon… Nåja, dom klibbar också igen på en liten stund.

Anlag för sjösjuka skall man inte heller ha. Det vinglar och gungar som i ett härligare sjöslag och på kvällarna har man ibland fått hålla i sej i diskbänken när man skall diska för att inte vingla alltför mycket. Och för att riktigt berätta hur eländigt det kan vara så kan jag berätta om min hand som såg ut som om den varit med om en gummislägga. Överansträngd. Den ömmade efter första dagen, efter andra dagen var den rund, uppsvälld och öm, och de följande dagarna blev den inte mindre, men nu när jag slutat har den sakta lugnat ner sej och blivit normal.

Men, om det är så besvärligt, varför i fridens tider håller man då på med det här? Och vem utsätter sej själv för att stå på maskin?

Svaret (ur min synvinkel varför jag står där) är faktiskt så småkorkat att det trots allt är lite roligt. Det är roligt att se stora fina potatisar, se hur fort det blir en bunke, hur många bunkar hinner man den dagen? Det är som en sport med sej själv att inte släppa förbi någonting som inte hör potatis till, att försöka vara så snabb i fingrarna att man inte behöver stanna. I vanliga fall är man ganska ensam i jobbet om dagarna, men på maskinen står man några flera och så fort vändtegen kommer och banden stannar har de som står på maskinen någon minut på sej att höra senaste nytt och prata krafs och tjafs, så fort maskinen är vänd är det slutpratat. Men vem står där? De e inte många som ställer upp, men de som gör det, det är krutgummor det!

Att hålla koll hur det går för grannen är också viktigt 😉