Ni kan inte tro heller så fräckt! Vi har liksom inte sluppit in till fårhushagen på en tid… (kanske ni minns att jag berättade om när vi var på provsmakning av ensilaget…)
Vi var mitt uppe i middagen, några 100 meter från fårhusgrinden, så mitt i allt ser jag att de andra ställde sej och tittade upp, och lyssnade intensivt. Min första tanke var: Vem kommer nu? Men så ser jag att långt där borta står ju matte med ett skramlande ämbar och ropar och gastar att vi ska komma. Jag iddes inte ta så stora notiser om det där, utan fortsatte att äta. De andra lyssnade vidare, men jag VET att vi inte får någon havre. Varför skulle jag över huvudtaget bry mej om att matte står och skramlar med ett ämbar med lite sand i? Hur dum tror hon att jag är egentligen? Dom andra såg att jag åt vidare, så de förstod att det nog antagligen inte var så viktigt.
Men kan ni tro, då kommer matte gående till oss! Hon som brukar tycka att det är vi som skall gå och inte hon. Men, hon kom faktiskt traskandes ända till oss. (Utan ämbar… va va de jag sa…)
Först pratade hon lite med Gumma, det är Annes lamm, mitt lammlamm. Sedan började hon prata med Pilvi. Dom förhandlade en lång stund, så jag tänkte att, det där skall jag nog ta reda på vad de handlar om… När jag kom närmare kände jag redan på håll att matte doftade ensilage. Det riktigt osade ensilagedoft om henne. Jag tänkte jag också skulle ha fått en pratstund med matte, men så mitt i allt gick hon, men eftersom hon ju luktade riktigt gott gick vi med henne. Raka spåret till fårhushagen gick hon.
Grinden var öppen.
Pilvi stegade iväg in genom grinden med raska steg mot fårhuset, men så tvärstannade hon. Det doftade starkt av ensilage, hon nosade en stund, och så fick hon syn på den! Matte hade lagat igång bollhäcken! Det är en rund häck där det på insidan finns en hel stor ensilageboll, och så kan man stå och äta typ 20 på en gång ur samma boll. Mycket bra dom man är fler som är hungriga och vill äta samtidigt. Ur en sån här bollhäck spiller man inte runt så mycket heller. Matte tycker ibland att vi slösar med maten…
Pilvi och många av de andra gick raka vägen till bollhäcken. Alla platser blev upptagna med en gång. Och det visste jag ju, så varför skulle jag gå dit och trängas? Nej, nej jag tänkte att smartare är det ju att gå och fortsätta där jag blev avbruten förra gången vi var i fårhushagen, in dit som alla bollarna står, inne i bollhagen. Men, kan ni tänka er så fräckt! Grinden till hagen där bollarna är, var stängd! Och då menar jag riktigt stängd! Inte den minsta glipa att krypa genom hade hon lämnat. Ny stolpe på mitten dessutom…
Så vad skulle jag göra? Grinden var stängd och kön till bollhäcken var lång. Matte stod en bit ifrån mej. Jag blängde på henne en stund. Fattade hon inte att jag inte trängs? Att jag minsann kommer att få stå i kö halva natten innan det blir min tur. Att jag inte vill gå ensam ner till åkern och fortsätta äta där, alla andra var ju kring bollen… som om det skulle va en större succé…
Min matte är bra korkad ibland, men då förstod hon att jag var genom ledsen. Så hon hämtade en famn ensilage inifrån åt mej och några små tjejer som inte heller ville trängas med dom andra.
Det här är alltså jag på väg till bollarna, det syns inte riktigt, men nätet, grinden finns där…
Stängt, absolut stängt. Det är jag som står längst fram
Så roligt skrivet, du är riktigt en får-tankeläsare 🙂