Som den notoriska uppskjutare man är så går man ibland på vissa nitar. Jag kände så väl igen Christers skrift om maskiner som man i sista stund räddar undan Farbror Frost, och tyvärr nästan ännu bättre bekannt är jag med manicker som Farbror Frost tar med sig till andra sidan.
Nu skall vi dock inte tala om frostskador utan om hur man gör sig extra jobb i slutändan genom att skjuta upp det enkla tills det blir svårt.
Viibåskan nämligen!
Jag är faktiskt inte ens säker på om det rätta floranamnet är Videbuske men hur som helst så trivs dessa växter vansinnigt bra i åkerdiken. Samma gäller även åkrar som inte odlas som tas över på några år av dessa snabbväxande växtmarodörer. Detta är förvisso inget problem på själva odlingsjorden eftersom den ju brukas men på dikesrenarna blir problemet desto större. Förr i världen brukade man spruta Hormoneste (dagens MCPA) på buskarna och det förpassade dom snabbt till bättre växtmarker, men nuförtiden får man ju inte använda växtskyddsmedel annat än på åkergrödor (vilket förstås är bra) så den metoden är historisk.
Återstår alltså mekanisk röjning. Det finns en typ av mobil giljotin som entreprenörerna använder som är snabb och effektiv men förstås inget för den vanliga husbondens pengbörs. Utöver detta så finns diverse kedjeaggregat som kan användas men inte heller dom lönar det sig att skaffa för eget bruk. Återstår – motorsågen, muskelkraft och lunningsgrip. En modernare variant av Jussi, kärret och gräftan, men lika bökig. Om man är en duktig bonde med framförhållning så tar man bort buskarna snabbt och behändigt kanske vart tredje år, eller så gör man som jag och väntar 20 år tills dikeslaget börjar klaga på uteblivet vattendrag i diket.
Trots att längden på diket som skulle röjas bara var ca 100 meter så gick det åt flera korta höstdagar innan det var klart. Ingen blod och inga tårar men desto mera svett producerades nog som biprodukt, men konstigt nog blev det klart innan snön kom. Detta förmodligen mest beroende på vinterns ovanligt sena ankomst i år, med normal vintertidtabell hade man väl nog pulsat på där i snön och tyckt synd om sig själv.
Det är som ordspråket säger, av dumt huvud lider kroppen. Fast led vet jag inte om den gjorde, det heter ju att motion är nyttigt.
Sätter in två bilder på projektet i bästa “Makeover-stil” En “före” och en “efter” bild
Jag brukar vänta tills marken är svagt frusen och sedan drar jag upp buskarna med rötter och allt med virkesgripen. Då tar det lång tid innan de kommer tillbaka. Annars skjuter de bara en meters skott för varje år.
Senast jag drog upp videbuskar så var det bara med nöd och näppe som lastaren orkade dra upp dem – rötterna var både tjocka och långa. Jag tror att viden har mera massa under jord än ovanför …
Har också testat Nisses metod, tyckte dock att det gick för hårt åt dikesslänten.
Ett annat år då bäcken frös innan snön föll gick jag på isen med röjsågen, det var bekvämt att få gå rak och fälla riset på isen. Lätt att få korta stubbar som gav lite stubbbskott. Föste ihop kvistarna med fötterna till lämpliga högar som jag sen plockade upp med virkesgripen. Enda kruxet med den metoden var att med hörselskydden på hörde jag inte att isen började ge efter så plötsligt stod jag i kallt vatten till midjan. Det blev att tömma stövlarna och traska hemåt innan kläderna frös ihop. Innan jag återfått värmen kom drivsnö och fyllde diket så det var det för det året.
En annan mycket effektiv metod att minska stubbskotten är att pensla Roundup på stubbarna. Det kanske låter jobbigt men faktum är att det tar faktiskt inte så fasligt mycket längre och ifall det är plusgrader så går det att ha en liten sprutkanna så då går det riktigt snabbt. När det är plusgrader går det bra med 50% roundup o. 50 % vatten men om det är minusgrader måste man lägga brännolja istället för vatten.
Denna metod fungerar dock bäst om man kör enligt Kalles metod d.v.s. avverkar vart 20 år. Då är stubbarna stora och enkla att hitta när man ska pensla 🙂
Enligt bruksanvisningen får Roundup inte användas närmare än 15m från vattendrag så på dikesrenarna blir det lite knepigt.
Men det finns ju andra Glyfosater vilkas bruksanvisning säger att man bör se till att medlet inte hamnar i vattendragen. Knepigt när samma verksamma substans kan ha olika begränsningar. Det gäller att läsa noga på bruksanvisningen helst på båda inhemska språken för ibland kan det vara lite olika begränsningar.
Jo, jag vet. Men så vitt jag minns får man punktbekämpa “svårbekämpade ogräs” på dikesrenar. Så vitt jag kan förstå är vide och björk ganska svårbekämpat