Bland fåren härjar det ständigt lite odjur. Som tur är har jag inte haft besök av större odjur, men de små räcker minsann till. All sorters inälvsparasiter, fästingar och annan ohyra är någonting man kämpar med i princip alla dagar. Planering av betesgången är viktig för att slippa undan de värsta skoven av inälvsparasiter. Redan nu planerar jag nästa års betesgång, och efter slaktningen får man veta svart på vitt hur bra eller dålig man varit på årets betesplanering och hur maskmedelsgivorna skötts. Jag har mina små aningar om slaktarens utlåtande, han som vet och ser i samband med slakten, exakt hur fåren mått.
Det är svårt att få ordning på inälvsparasiterna om man en gång “släppt det för långt” och fått invasion av besvärliga sorter. Sådant man inte ser och kan bekämpa med en gång är svårt att få grepp om. Har fåren fästingar går det att ge dem medel mot fästingar och någon tid senare ser man att de blivit av med krypen. Men inälvsparasiterna ser man naturligtvis inte och det gör det knepigare att veta om man skall ge maskmedel, hur ofta man skall ge, vilken sorts medel man behöver osv… Rekommendationer finns det ju och ofta får man förlita sej på dem, men det kan också visa sej att om man flyttar runt fåren, att det skulle behövas nya doser, fåren drar omkring och sprider ut parasiter fast man tror de är näst intill parasitfria… Att ta “träckprov” och skicka för analys är en lösning på inälvsparasitproblemen. Skena från bete till bete, en plastburk skit här och en plastburk skit där är antagligen det säkraste sättet att få veta hur fåren mår på insidan.
Nu är det ju inte så att alla inälvsparasiter är farliga, men det kan ju vem som helst räkna ut att får med så lite parasiter som möjligt är de som hålls friskast, växer bäst och mår bäst.
