Näst familjen och jord- & skogsbruket kommer skidåkningen som mitt största intresse. Vill dock redan här poängtera att någon idrottsman är jag inte men njuter av fysisk aktivitet i skog och mark ute i den friska luften. Skrotlyftning på gym är inte riktigt min stil även om det säkert skulle vara bra om ambitionerna på fart i spåret skulle vara högre. Någon löpare är jag inte heller, till det har jag alldeles för mycket muskler och för stor näringsreserv 🙂 Däremot passar det mig bra att glida fram på skidor och skidåkningen ger en i mitt tycke allsidig träning av musklerna. Sommartid blir det ju mycket ryggarbete på åkern och vältränade magmuskler hjälper till att hålla ryggen frisk.
För att motiveras till lite extra träning brukar jag anmäla mig till något långlopp. Efter att ha deltagit i American Birkebeiner 2007 skaffade jag mig ett Worldloppet-pass så sen dess har målsättingen varit att avverka minst ett lopp utomlands per år. Så här långt har jag stämplar från American Birkebeiner, Vasaloppet, Jizerská Padesátka, Finlandia, Tartu Maraton och nu sen senaste söndag König Ludwig Lauf i passet. De senaste åren har jag rest med en grupp till största delen bestående av bönder och den sociala samvaron har varit minst lika givande som själva skidåkningen, bondeyrket är ju många gånger ett ganska så ensamt arbete.
Årets resa blev extra äventyrsfylld. Flyget till Helsingfors på fredagseftermiddagen blev en timme försenat på grund av snöyran och man hade redan avbokat oss från flyget till München då man inte räknade med att vi så snabbt skulle förflytta oss till utgången. Vi hann dock med men det gjorde inte vårt bagage så ännu på kvällen innan loppet hade vi varken skidor, kläder eller annan utrustning. Vi hade dock under lördagen träffat några Terjärvbor och av dem fått låna en del överloppsutrustning samt till glädje för den lokala sportaffären kompletterat med lite inköp så det var väl sist och slutligen bara tre par skidor som fattades och dem hade en skidtillverkare lovat fixa fram till starten på söndagsmorgonen. Jag hade redan hunnit förbereda mig för en sakta och lugn skidåkning i mina reskläder, fotografering av vyerna samt diskussion med flickorna vid saftkontrollerna då vårt bagage anlände till hotellet vid 21-tiden. Så istället för uppladdning inför loppet blev det att preparera skidorna innan läggdags.
Det för mellaneuropeiska förhållanden ovanligt kyliga vädret med temperaturer kring -25°C på morgonen orsakade oss ett annat problem. Hyrbilen vi fick i München var fylld med dieselbränsle som inte klarade så låga temperaturer. Från flygfältet till hotellet i Ettal var det inga problem men följande morgon vägrade bilen starta. Mekanikerna försökte vid ett par tillfällen fixa problemet men utan att lyckas så på dagen för hemfärden hämtades bilen av bärgningsfirman. Uthyrningsfirman hade heller ingen reservbil att ge oss så det blev att ta sig fram på skidor, med buss, tåg, taxi och linbana i stället.
Frånvaron av bil ledde till att en del av det planerade reseprogrammet inte kunde genomföras men ett besök till Tysklands högsta berg Zugspitze hann vi med på måndagen. Naturligtvis avverkade vi en del av klättringen på skidor uppför slalompisterna och fick såväl konstiga blickar som tummen-upp-tecken av slalomåkarna när vi nådde toppen. Jag har väl aldrig riktigt förstått mig på det där med skidlift det är väl att ta sig upp som är den stora utmaningen, ner kommer man ju alltid 🙂
- Höghöjdsträning på 2600 meters nivån. Syret ville inte räcka till hur man än kippade efter andan.
Som vanligt när man är ute och reser är det svårt att helt hålla sig från bonderelaterade saker. Om inte annat så kan man ju alltid utforska vad det blir av de råvaror och produkter som vi bönder producerar 🙂
Dagens inlägg hade kanske inte så mycket med bondelivet att göra men dessa skidresor är nästan den enda semesterliknande sysselsättning som jag hinner med under året. När man dessutom har möjlighet att göra dem i så gott sällskap som jag har förmånen att göra så platsar det nog som ett inlägg i bloggen ty de hör till årets höjdpunkter. Ett speciellt tack till “reseledaren” som hade så mycket extra bekymmer denna gång.
Vilka “kalla” vyer,, kan bara hålla med om att du är berättigad till nåt helt annat än slitet på gården,, för jobba får du nog göra mer än mången annan,, undrar många gånger då jag läser dina inlägg om du alls hinner sova … Dessutom är det trevligt med “yrkes-bröder” då man reser , vilka förstår en “ganska” bra i allting. Själva åker vi nångång på några dagars tripp oxå med andra bönder o tittar på olika platser, ofta med anknytning till vårt yrke, vi åker vanligen just innan tröskningen börjar,, dessa resor är alltid givande o sällskapet är toppen, sist var vi runt 30 personer alla bekanta dessutom. Vi har svårt o åka på vintern då gubben har en del snöplogande o man aldrig vet när de snöar… så det är bara att hålla sej hemma då. Försök hålla lite mer ledigt då det bara är möjligt, det är hälsosamt.
Njaa, långa dagar vill det ju bli men slitsamt är jobbet sällan jag tar det oftast ganska lungt utan stress och gillar för det mesta det jag gör. Men visst är det ändå roligt att åka bort nån gång om så endast för några dagar trots att tankarna till en del finns här hemma. Det svåraste är kanske ändå att man tycker sig ha dåligt samvete för att man åker bort trots att det finns saker som skulle behöva göras.
Oftast förenar vi nytta med nöje genom att studera jordbruket på annat håll också på våra skidresor. Då vi skidade i Tjeckien besökte vi bland annat en gård i Dresden i före detta Öst-Tyskland och visst gjorde det intryck att få höra hur farfar till nuvarande ägaren blivit sänd att jobba på annat håll samtidigt som hans gård expropierades av kommunisterna. Efter Öst-Tysklands fall fick familjen tillbaka det nedgångna familjejordbruket och ett intensivt restaurerande pågick fortfarande samtidigt som det satsades stort i hemslakt, köttförädling och gårdsbutiksverksamhet.
Förövrigt så håller jag inte så stor skillnad på jobb eller fritid, det vill gärna flyta ihop så att säga………
hann bagaget fram innan du åkte därifrån
Joo Kalle, som jag skrev så kom bagaget vid 21-tiden på lördagskvällen. Hem fungerade bagagehanteringen OK, och tur det annars hade det kunnat bli knepigt med deltagandet i BotniaVasan i söndags.