Apostrofens tidevarv

Björnfeelingen börjar infinna sig i takt med att senvintersolen stiger högre på himlen. Nu börjar vinteridet känns obekvämt och borde börja bytas mot nya fräscha idéer. Ide mot idé alltså.

Vintern här hos oss har varit fullständigt sagolik, precis allt man kan önska sig. Hela hösten var snöfri och inte en minusgrad så långt ögat nådde. Julbelysningen kunde sättas upp i snöfritt land, och det är en nåd bara det. Stormen på julannandagen var väl lite väl häftig, men orsakade inga större skador varken på skog eller byggnader. Ett strömavbrott på 13+10 timmar var nästan bara lite rogivande när det inte var kallt ute. Dessutom har jag en liten generator som snällt drev kaffekokaren och lite belysning och vad mer behöver man en annandag? Vid inspektion av skogen efteråt framgick att det gått bra. Vindriktningen hade varit sådan att ekonomiskogen klarat sig bra, inga plåttak hade heller fått nådastöten.

Sedan i början på januari kom snön och kylan, och för en gångs skull kom båda som en vän. Kölden är absolut oumbärlig på vintern för att inte lerjorden skall vara hopplös på våren. På köpet fryser en massa oknytt ihjäl och stör inte växtligheten på sommaren. Snön var också välkommen när man visste att den bara kan bli kvar ca två månader.

Under hela denna vinter har jag dock inte uträttat “ett skapandes grand”, förutom att flytta lite ved och bära in den. Detta tillstånd har dock avslutats nu och nu är planeringen av det nya året i full gång. När man egentligen funderar lite så är inte bondeåret så oenahanda som man vill tro. Det är en cirkel som snurrar på. Sådd-besprutning-skörd-plöjning-planering-sådd, och så håller man på.

I dagarna har jag levererat fjolårsvetet. Priset är en långtifrån toppnotering men det får duga. Däremot är det såpass konstigt att nu är havren dyrare än brödvetet och med tanke på att flyghavren sätter käppar i hjulen för min havreodling så vet jag inte riktigt hur jag skall göra nu. Hur som helst så har 70 ton vete lämnat torken dom senaste dagarna, slutdestination Kinnusen Mylly i Utajärvi.

Just detta med priset råddar till planeringen ganska ordentligt. Meningen var att jag gör ännu ett hopp över rypsen i år för att kunna komma tillbaka med full kraft nästa odlingssäsong. Fyra år mellan ryps och ryps är bra att hålla och så blir det nu. Höstens planer gick alltså mot hälften havre, hälften vete, men nu har detta kört lite på grund pga av dom dåliga prisen på vete. En våt sommar kan ju bli rena katastrofen för vetet, 30 timmar i torken och 22 liter brännolja i timmen säger obönhörligen sitt med ett vetepris närmare 150e. Svaret blir mycket motvilligt: Korn

Kornet och jag kommer inte överens. Vete går bra, havre går bra, flyghavre går riktigt bra, ryps går bra, korn går inte. Dåliga skördar, framför allt dålig hl-vikt förföljer mitt kornodlande som råttor i mardrömmarna. Jag har väl odlat korn ca 15 säsonger och misslyckats med hl vikten i 15 av dom. I år blir sista försöket, jag lovar, jag har nämligen hittat en kornsort som jag tror på nämligen “Marthe” och tänker bombardera den med spårämnen och kärlek hela sommaren. Lyckas inte det ger jag upp.

Men innan detta skall mycket göras. Nu är det toppsäsong att jonglera med motorsågen i buskar och snår och densamma har snurrat flitigt dom senaste dagarna. Ljuset har ju förlängt arbetstiden till 20.00 på kvällen så man hinner faktiskt få undan en hel del.

Det enda som saknas är själva idén. Produktutvecklingen på Torpet borde innebära att någon nyhet prövas varje odlingssäsong. Så kommer förmodligen inte att ske i år. Såkedjan borde utvecklas och en Väderstad Rapid ligger väl på önskelistan, men rent praktiskt har inget hänt. För att en sådan maskin skall kunna tas i bruk behöver jag revidera påfyllnads- och betningsmetoderna och dessa problem har ännu inte sett sin lösning. Utöver detta borde jag få mera rum i härberget, alltså möjlighet att få in mera maskiner under tak och ej heller detta har löst sig på planeringsbordet i vinter.

Men, kommer tid kommer råd. Nu håller jag utkik efter den första tofsvipan och när den landar så går livet in i sin positivare fas. Dvalan är över. Bonden vaknar!

Författare: Kalle

Har varit spannmålsodlare sedan 20 årsåldern. Jobbar som brandförman i Närpes, det betyder att jag inte är heltidsjordbrukare annat än i hjärtat. Jag har familj, sambo och tre döttrar födda -04, -09 och -16 Jag odlar spannmål och oljeväxter på 38 ha, och gör detta på största allvar. Den skrala lönsamheten har inte knäckt mig, bara gjort att jag inte kan vara heltidsbonde. Dessutom har jag ett intresse för närhistorien, och jobbar gärna med att restaurera nyare veteranbilar. (70-talet) Har tre dylika + en mc i garaget. Samlar gärna material och skriver ner mycket nutidshistorier för framtiden. Jag är öppen för det mesta bara det inte har med sport eller idrott att göra. Jag betraktar all sport och idrott som flykt och försvarbeteenden, det man inte kan göra med traktorn kan gott lämnas ogjort! Visa alla inlägg av Kalle