Idag har jag åter suttit på “skolbänken”. Det var dags att uppdatera nyheterna i årets stödansökan för blankettombuden.
Blankettombuden är en serviceform som producentförbundet och lantbruksrådgivningen grundade då vi gick med i EG 1995. Pappersexcersisen växte då till den grad att många jordbrukare behövde hjälp för att orientera sig rätt i paragrafdjungeln. Jag var då ordförande för det lokala lantmannagillet och det föll sig naturligt att jag ställde upp för medlemmarna. Jag räknade med att det kanske skulle ta ett par år för ortens jordbrukare att lära sig att själva fylla i blanketterna, men det visade sig att de årliga förändringarna medförde att behovet växte de första åren. På senare tid har dock “klienternas” antal minskat betydligt i takt med att de äldsta jordbrukarna upphört med sin verksamhet. Den elektroniska stödansökan förenklar också ansökningsförfarandet för dem med datorvana, men ännu finns det behov för rådgivning och ifyllningshjälp.
Efter att ha hållit på med stödblanketterna i flera år börjar största problemet bli att rensa minnet från gamla regler som inte längre gäller och ersätta dem med gällande. Dagens största “nyhet” var dock kravet på räddningsplan som jag till först trodde att gällde alla jordbruksfastigheter men efter en koll i lagtexten förstod jag att den gäller djurgårdar och produktionsanläggningar över 1500m². Om jag nu tolkade lagtexten (Statsrådets förordning om räddningsväsendet 5.5.2011/407) rätt? Det som också förvånade mig var att man numera skall uppge koordinaterna för nordlig bredd och ostlig längd i stället för adress när man rapporterar en olycka. Antagligen är det centraliseringen av nödcentralerna som medfört att adressen inte längre duger. Konstigt nog frågade brandinspektören inte efter nödcentralsinformationen med koordinaterna vid senaste brandsyn, däremot påpekade han att gårdsnumret inte syntes till vägen.
Jag har nu med hjälp av www.112.fi fixat till infoblad att hänga upp i byggnaderna, så här har jag idag blivit informerad att det skall se ut: Nödsamtalsinfo
Man hinner nog dö innan man hittar koordinaterna. 🙂
Joo Per-Erik, det är kanske därför det rekommenderas att man printar ut och klistrar upp dem på platser där man rör sig 😉 Navigatorer och kanske också smarttelefoner kan informera om position men jag om någon vet hur svårt det är att göra en nödanmälan när något verkligt tragiskt inträffar.
Får be om ursäkt för min drastiska kommentar i morgonsömnen. Nu har jag fördjupat mig i saken och är skyldig dig ett TACK för informationen. Har skrivit ut tre egna “utförande av nödsamtal” blanketter att sätta upp här hemma på strategiska platser, så nu är jag säker här hemma. Och för att kunna få snabb hjälp annan stanns så får jag skaffa en bättre telefon.I hopp om att få hjälp om det skulle behövas. Man får böja sig för utvecklingen. 🙂 (läser alla dina bloggar. Favorit)
Tack Själv Per-Erik, roligt med kommentarer må de sen vara drastiska eller inte 🙂 Ibland är det så lungt på kommentarsfronten att man undrar om någon överhuvudtaget läser bloggen. Ibland har väl inläggen också varit lite drastiska i avsikt att väcka till debatt 🙂
Vad gäller nödsamtal som vi ringt, tror det är 5 totalt, så har väl inget varit riktigt problemfritt.
-Första gången vi ringde var när vi kände röklukt i växthuset (luckorna i nocken är effektiva att dra in lukt högre ifrån) efter ett åskväder en midsommarhelg. Efter lite sökande i vindriktningen fann vi branden i skogen 1-2km hemifrån. Det här var före mobiltelefontiden så det blev att snabbt köra hem för att alarmera. Försökte efter bästa förmåga beskriva var det brann i skogen på en plats som lokalt kallas för Moson. Damen i luren kunde inte finna någon sådan plats förrän jag förklarade att den heter Moson men stavas Musan på kartan. Damen kontaktade den lokala frivilliga brandkåren och meddelade att det var skogsbrand i Musan med den påföljd att ingen visste var det var. Jag var ju fortfarande i telefon så jag bad dem stanna till här hos mig för att vägleda dem till brandplatsen. Brandbilen kom och jag hoppade in i hytten och frågade förundrat de lokala brandmännen om dom inte vet var Moson ligger, joo Moson kände dom nog till men damen på centralen hade ju pratat om Musan. Det här om något berättar ju hur viktigt det är att inte “förfina” skrivningen av platsers namn utan också vad gäller vägnamn och adresser kalla dem för det som ortsbefolkningen gör. En annan sak jag noterade när jag hoppade in i brandbilen var att en stor del av brandmännen var festklädda så jag frågade om dom alltid klär upp sig inför utryckningarna? Orsaken till festklädseln var att den lokala “brandchefen” firade bröllop och dom kom direkt från festen, “brandchefen” själv deltog dock inte i släckningen 🙂
-Andra gången vi ringde var när Erik, inspirerad av grannarnas brännande av fjolårsgräs, försökte sig på ett eget eldande på dikesrenen och elden hotade sprida sig till den närliggande skogen. Jag hann dock själv få elden släckt innan brandkåren var på plats så dom svängde om.
-Tredje gången kan väl nästan räknas som ett okynnessamtal. Eivor brukade med hjälp av att snabbt lyfta upp och sätta ner luren i klykan på telefon i köket meddela när det var dags för mat och kaffe till telefon i hallen. Den andra telefon plingade på så vis till och vi behövde inte kosta på ett samtal. Den här gången var jag inne vid skrivbordet och bokförde och Eivor försökte kalla på min uppmärksamhet för att få hjälp med tömning av skottkärran som var full med jord. Hon pillade på klykan som hon brukade och plötsligt svarar någon “Kretsalarmcentralen” Eivor svarade att hon behövde hjälp med att tömma skottkärran men att det nog inte var så där bråttom och att “gubben” nog fixar det utan hjälp 🙂 Tydligen hade signalerandet uppfattats likt en morse-signal som ett “rop på hjälp”.
-Fjärde gången var när vi fann Erik livlös, den gången förmådde jag inte ringa själv utan det var Rosmarie som ringde.
-Femte gången var när hallen brann. Första försöket avbröt jag själv då jag tyckte att det tog alldeles för lång tid innan dom svarade, jag blev ju lite osäker på om jag slog rätt nummer då jag samtidigt som jag slog numret höll på att koppla loss datorn från uttagen. Vid andra försöket fick jag svar men jag hann bara säga namn och adress och att det brann innan telefonledningen brann av. Hämtade mobiltelefon men fick inte kontakt på nytt förrän efter flera försök flera minuter senare. Så här efteråt ångrar jag att jag satte ner så pass mycket tid på alarmerandet, jag hade nog hunnit rädda en hel del oersättliga saker under tiden som jag försökte få svar.
Det kan låta märkligt Christer, men var glad att det hände då det hände. Sammanslagningen mellan alarmcentralerna kommer att skapa en koloss som kommer att självdö, dock plågsamt. Det finns inte förutsättningar för att det skall fungera efter sammanslagningen med Jyväskylä. Jag kan inte fatta att politikerna i sin heliga dumhet gör något så urbota dumt, och än mindre att vi medborgare stillatigande tar emot det. Som det är idag är larmcentralerna på tok för stora för att fungera klanderfritt, och det löser man då med att mer än dubblera storleken. Koordinaterna kommer att bli viktiga eftersom det ju kommer att finnas “Eräpolkuntie” i 15 kommuner på området. Att det sedan finns flera system för koordinaterna är väl mindre intressant. Jag har personligen bommat ett alarm med 25 kilometer för att larmarens GPS och larmcentralens inte synkade
Joo Kalle, du har ju erfarenhet av “branschen” och jag delar din uppfattning vad gäller stora enheter. I framtiden är det kanske bäst att ringa direkt till den lokala “brandchefen” om det är bråttom :-/
Vad gäller mina kontaktsvårigheter vid hallbranden så menade en annan i “branschen” att de tvåspråkiga funktionärerna säkert råkade vara upptagna vid alarmtillfället och att jag sattes i “kö” då det noterades att samtalet kom från en svensk ort. Låter ju otroligt men man vet ju aldrig.
Vad gäller GPS koordinaterna så är det synd att olika sätt att ange dem förekommer. Jag försökte slå in koordinaterna från nödanmälan på google earth och kom nog “hem” i alla fall 🙂
Utan att kunna påstå att jag vet, så anar jag att du har rätt. Debatten har varit så fruktansvärs snedvriden angående språkfrågan på Österbottens Nödcentral att det har blivit lite så att det största misstaget dom kan göra är att svara på fel språk. Då startar drevet pressarna och då blir vi upprörda. Dett finns 1000 och 1 saker som kan gå fel utom språket, men det funderar ingen på.