Varje höst tänker jag att aldrig mer, och varje vår fräser jag gladeligen upp mitt lilla ogräsland där jag sår lite diverse grönsaker. Bara för hemmabruk, lite dill, lök, palsternacka, fänkål, ärter, bönor, squash och pumpa finns det i år där… någonstans…
Och så ogräs, något så sjuåndemilde med ogräs! (som vanligt… 😉 )
Eftersom grönsakslandet är lägst i prioriteringsklassen, är det först nu som jag tagit mej lite tid att söka efter grönsakerna bland ogräset, och visst hittar man små plantor av både det ena som det andra i djungeln…
Squashplantorna hittar man lätt, värre är det med de små andra plantorna som jag inte ens tänker försöka hitta med kameran…
Jag försöker först bena ur plantorna, stora som små, och sen hackar jag med pärongräfta mellan raderna och plantorna. Tid tar det, myggen biter, svettigt är det och ryggen känns som om någon höll på med hammare och mejsel i den, men om man ger sej 17 på att det skall göras så får man det nog gjort, förr eller senare.
Med gräftå, ( potatishacka 😉 ) hackas det på tills ogräset ligger omkull och ogräsrötterna uppe 🙂
Men varför håller man på, på det här viset, egentligen???
När svetten rinner längs ryggen och skjortan inte längre suger upp något vatten börjar man onekligen fundera… Men det är väl någon överlevnads gen som sitter djupt innanför långt borta som gör sej påmind att man måste odla grönsaker, annars är man utan och typ får svälta i vinter! Eller så är det den där visionen som alltid dyker upp i huvudet om våren, hur rofyllt och exotiskt det kommer att vara att sitta och peta bort ogräset mellan raderna medan solen skiner och ger en liten puff åt den vackra sommarbruna färg man kommer att få. Fåglarna kvittrar medan man går längs raderna med vattenkannan innehållande egengjord nässlegödning åt alla de goda grönsakerna, som preciiis kommer att se ut så som i den där fina trädgårdsboken man har studerat hela vintern, om vilken temperatur bönorna skall ha för att gro, och hur många cm det skall vara mellan fröna osv.
Nu kan jag bara konstatera att solen lyser med sin frånvaro, benen hör till de blekaste i södra Finland, fåglarnas kvittrande har bytts ut till peltorlurarnas eviga dunka-dunka-skrål, några rader syns inte då allt är en heltäckande matta, och nässlegödning har jag inte ens försökt mej på att göra sen den gången för flera år sedan, när jag glömde bort ämbaret med smörjan i, tills den själv påminde mej om att den fanns, med att sprida en halvhärsken odör kring hela holmen. Boken är för länge sedan gömd i sitt förvar upp på vinden och kommer antagligen inte att komma fram förrän nästa vårvinter då jag åter kommer att bläddra och drömma i den, men för tillfället har drömmen förvandlats till en mardröm, där jag hånfullt står och gapskrattar åt mej själv, hur kunde jag åter en gång inbilla mej att sommarens dygn har 36 timmar och inte 24?
Välkommen i klubben! Mitt grönsaksland – ja om man nu ens ska kalla det så, är en jämn ogräsmatta som jag snart ska ta röjsågen på och göra till något som påminner mera om en gräsmatta. Där potatisen växer ser det bra ut – men det är tack vare pappa. Rutan där jag redan i många år drömt om att göra en örtträdgård i geometriska rutor grävde jag upp med grävmaskin så nu har jag en jordhög och en grop. Där stannade det projektet för det är dyr att köpa virke till geometrin… Suck.
Jordgubbslandet KANSKE blir jordgubbsland ännu den här sommaren…
Hej Janette!
Skönt att höra att det finns fler som “sitter i liknande båt” 😉
Jag brukar försöka tänka att jag ju har hela livet på mej med mina projekt, om jag nu stressar dem färdiga, vad skall jag göra resten av livet? Mitt blivande jordgubbsland orkar jag inte ens tänka på,, det har varit i samma skede nu i två år och som vanligt tänker jag ju att jag ska driva lite nya, bättre plantor i höst när jordgubbarna revar… hmmm… gissar hur det kommer att gå.. 😉
joo, joo flera dagars resande brukar straffa sig 🙂