Säga farväl till Hagge.

Time to say godbye.

Hagge, mitt lilla troll, var 17 for det fel?

Han trivdes bra med in kompis, han åt, vilade och mådde helt bra. En dag noterade jag att han inte växte, han såg lite ynklig ut där han stod under träden, genomsur och ynklig. Jag bestämde mej för att flytta honom och kompisen till fårhushagen. Där fanns det en hel del trädskott som kommit upp och helt fint gräs. En dos maskmedel för säkerhets skull och det borde inte vara några problem med det. Till på köpet så skulle det finnas möjlighet för dem att gå in i fårhuset när det regnade, dörrarna stod öppna.

Men vad händer? Jo, hagge får problem med ögonen, de grusar sej och rinner om dem. Jag putsar och rengör, sätter salva och det blir inte bättre. Är det någe värre fel? Eller blir det ditspolat skitvatten från ullen när det bara regnar? Hagge mår inte bra. Han går omkring och småäter lite, men verkar inte intresserad av mat. Lustigt. Jag visar honom var han kan gå in och äta hö, det vill han inte ha, och inte kompisen heller, och när kompisen går iväg yrar Hagge efter men verkar nu se ännu sämre och hänger inte med i kompisens fart. Jag funderar vad som kan stå på, men jag är inte tillräckligt snabb i min tankegång, verkligheten kör över mej med ordentlig fart och igår morse var hagge trumsjuk. Tror jag i alla fall. Allt tydde på det. Rund som ett klot om magen och med tanke på det lilla som han ätit var han inte direkt överfet och så detta evinnerliga regnande gjorde väl att det han petade i sej var fuktig dynamitklöver och så sa det kabum i hans lilla mage. Antar jag. Jag vet inte. Jag satsade något kort på det och stuvade i han lite olja och ett som annat för att få igång magsystemet som det ska honom, luft kom det upp, massage på mage och hals gjorde att det riktigt bubblade upp gas ur magen. Jag gjorde vad som stod i min makt för stunden, men Hagges lilla kropp orkade inte.

Han orkade inte stå utan lade sej ner med benen under sej och svängde huvudet mot bakbenen och bara låg och andades. Han orkade inget mer. Lite vatten fick jag honom att dricka men äta, det gjorde han inte. Han bara låg. på bara någon timme blev han tröttare och orkade snart inte lyfta huvudet själv – gränsen för när det är hopplöst läge. Jag pajjade honom över huvudet och då tog han sej kraften att trycka sitt huvud in mot min hand. Där satt jag en god stund och bara pajjade honom. När jag slutade lade han ner huvudet och bara vilade. Han bräkte inte, rörde sej inte. Bara andades. När jag åter satte min hand på hans huvud, tryckte han upp huvudet i min hand, jag lade hans huvud på mitt ben och där låg han stilla, stilla.

Nu skuttar han omkring i lammhimlen. Jag ringde Mathias, som för tillfället är i Geta och berättade vad som hänt. “Oj, nej”! blev hans första kommentar, men sen började han lika fort reda ut för mej vad han hade gjort under dagen. För att kontrollera att han hade förstått vad som hade hänt måste jag ta upp samtalsämnet en gång till. Men någon större katastrof verkade det inte vara, han konstaterade bara att det gick med Hagge som med Smile.

“Dom far upp till himlen och kan inte komma ner!” Brukar hans svar vara när man frågar någonting om någon som dött. Så han tar det hela med ro.

Någonting man borde ta efter lite mer. Att Hagge kanske inte skulle vara med så länge på grund av att han nästan inget ser ställde jag in mej på, men att det skulle gå så här hade jag inte räknat med. När han lärde sej äta ute tänkte jag att följande prövning skulle komma när det skulle bli höst och han skulle behöva lära sej äta inne igen. 100 gånger kan man ju tänka, “jamen om jag skulle ha…. gjort si eller så…” någonting annorlunda så kanske… Men nu går det inte mera, jag gjorde vad jag för stunden trodde och ansåg vara klokast just då, med allting i Hagges korta liv. Det är bara att konstatera faktum nu, Hagge fick ett kort lyckligt liv på jorden och han gav oss så mycket glädje. Minnena finns för alltid kvar.

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick. Visa alla inlägg av Charlotta