Att fräsa som en katt

Krack krack krack krack krack krack… sade det…

Jag kastade mej på stoppern, den där runda gulsvarta vridknapplutten som man startar och stänger av kraftöverföringen med. Vad var det nu som lät så obehagligt, grymt och dyrt?

Mathias som satt bredvid spärrade upp ögonen, stirrade på mej och klämde försiktigt fram ett: va va de?

Jag vet inte, men nu är det INTE bra svarade jag.

Vi balade ensilage den dagen, Mathias och jag. Med ca en halv ha kvar att bala blev det ett abrupt slut när balmaskinen lät som om … ja, jag vet inte vad. Vad göra? Jag bara inte ville gå och titta… Med en snudd på färdig bal i maskin var det bara att lyfta upp pickuppen, köra till stranden och göra det man brukar göra när det blir krångel och kris – Ringa pappa!

Väl i stranden med vetskapen om att pappa är på väg, vågade jag gå och kika in bakom skyddsplåtarna, och jag kunde konstatera att det inte var någon 5-minuters reparation det skulle till den här gången… Det var den stora – största keden som drar hela baleriet som gått sönder, distanserna som ligger mellan själva brickorna hade nötts bort och så hade det hela hakat ur, krökt bort spännaren och det såg mer eller mindre tilltygat ut.

De mest censurerade av ord kom som löpande band ur min mun.

Hur göra nu???

Pappa visste på råd. Med “lite” skruvande och plockande, extra smådelar som hittats här som där uppe i pappas verkstadshall, lite våld och gas att värma med så det gick att bända tillbaka det som var krökt, fick keden nödhjälp så jag kunde få ut balen ur maskinen, plasta den och sedan följande dag bala vidare så jag fick det lilla jag hade att ligga balat.

Men keden skulle bytas, nödhjälpen bestod inte av några hejdundrande starka metaller och grejjer, men höll ihop det lilla det behövde. Ny ked införskaffades … efter diverse kringelikrokar påvägen… När man som tjej kommer in i en butik och säger vad man skall ha i reservdelsväg kan man få diverse olika bemötanden… Man blir frågad: Har du någon aaaning om vad maskinen heter? Är det det du skall ha? Vet du var den här delen sitter? Kan du visa på bilden vad det är? Den är ganska dyr…?

Tålamodet ryker och fram fräser man som en marskatt att, ja, jag vet var den sitter, jag var själv med och skruvade löst den och det är en sånhär jag skall ha! Ska jag säga det många gånger? Det kan mycket väl hända att jag inte vet det exakta namnet på just den här grejjen, dessutom skall man tydligen helt klart veta vad det exakt heter på finska också i det här landet, fast man knappt vet det exakta namnet på den på svenska – vad det sen än är, men jag har väl för 17 varit med själv och krälat i skiten och skruvat löst den! Jag vet ju vad det är jag ska ha! Det som ändå alltid är bäst, är att ha den gamla med sej. Då brukar det inte längre finnas frågor om det är exakt en sådan som det skall vara. Sen kan dom ju få fundera vad dom vill om vem som ska ha den, bara jag får åt mej det jag ska ha.

Nåja, hem kom ett nytt lager och en ny ked 🙂 frid och fröjd, och de som läste om min lyxiga lunch vet också att jag nu äntligen fått färdigbalat, allt höll ihop 🙂

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

2 reaktioner till “Att fräsa som en katt”

  1. De kan va ganska arpapeliä ibland då man ska ha reservdelar ti balarn. Förra el faktist alla våra tidigare balare som ha vari Claas ha bihöva en del nu o då (ibland många o ofta). Efter några felleveranser börja jag allti beställa med rätta reservdelsnummror, då fråga dom inga onödiga frågor mera.

    Dom jag nu måst köpa reservdelar av har faktist skillda tfn nr för om man vet rätt reserdelsnr eller ej, kan man inga nr e de multum dyrare att ringa…

  2. Förstår rikit bra hur det är för dej att beställa delar. Det är int lätt för en karl att förstå att kvinnor kan. Och sen kanske int reservdelsförsäljarn kan balare så bra vad vet jag. Jag som reservdelsförsäljare har råkat ut för det ena och andra. Senast idag hände det att killen kom tillbaka med bränslefiltern och sa: att de vart nog fel filter. Nå efter lite förklarande förstod han att d nog var rätt filter. Men jag kan ju int fräsa som en katt åt mina kunder. Ibland kokar d duktigt, men håller god min och ibland sku man bara villa gapskratta, men håller god min. Endel tycker att det är ok med en brud bakom disken endel int. Svårast é väl att förstå vad ålänningarna menar. Men det brukar ju lösa sej alltid.

Kommentarer är stängda.