Måndag. Första dagen, sol och vackert. Resultat, ca 50 ton potatis.
Tisdag. Andra dagen, sol och vackert. Resultat ca 50 ton potatis…
Hurra det här går ju bra det! Allt löper, flaken kommer och far, det är riktigt roligt!
Onsdag. Tredje dagen fylls av diverse andra jobb och ärenden, men den stora åkern på ca 3 ha blev färdig och maskinen flyttades 🙂 Hurra hurra!
Torsdag. Fjärde dagen … regn…
Men vi tog potatis ändå. Flaket hade ställts fel, med den påföljden att matte höll nästan på att välta hela maskinen när han skulle tömma potatisen från bunken på maskinen till flaket, och så bugglades det lite plåt på maskinen men som tur var (egentligen heter det, tack vare att jag satte på stora tutan och viftade och vevade och skenade runt maskinen som en toka, jag stod och drog presenningen lite längre bort när det mitt i allt började höras obehagliga ljud … ) hände det ingen med själva maskinen, bara lite onödig plåtvikning. Men lasset blev någo fullt och så kom det ett nytt flak, som med intensiva instruktionsanvisningar placerades rätt.
Fredag. Mer regn. Ingen jublade. Snarare andra vägen. Men vi bökade upp ett lass i alla fall. Hjulspåren blir djupa som gran canyon, men potatis kom det upp genom sörjan.
Lördag. Mera regn… …
Men vad göra? Matte skulle blastdöda potatisen, så han fick väl det gjort fast det rann vatten framför däcken. Sen skulle det pynjas med diverse lök och ett som annat. Till kvällen kom det regn igen…
Söndag. Fy, mårr och hujedamej. Åkern liknar mer en lerbadsinrättning än någonting man odlar mat i! Vi började på morgonen och körde på. Segt var det och vi körde stock i maskinen någon gång. Sorteringsbandet var fullt av lera och sten, och så någon potatis här och där…
En bunke… Tömning… Två bunkar… tömning… tre bunkar… Tömning… Halva fjärde bunken och så sa det sswwooooop…
Ekipaget sitter djupare och djupare, rör sej framåt i snigeltakt, ända tills hjulen på traktorn spinner, grimmen sitter i jorden ända upp till dragbommen. Läget blir låst. Det rör sej varken framåt eller bakåt, det enda som händer om man provar att köra framåt är att hjulen på traktorn gräver sej ännu djupare. Inte lönt…
DRA!
Matte hämtar sin “lillvalle” och spänner en vajjer emellan de båda traktorerna. Resultatet blir att lillvalle står och dansar runt på exakt samma ställe och “storvalle” gräver sej någon centimeter djupare. Inte lönt det heller, lillvalle heter lillvalle av en orsak, han är liten… För liten för att ha makt, att orka och kunna dra löst ekipaget som sitter som klistrat i jorden.
Dags att ringa efter hjälp. Men det är ju söndag… En vanlig arbetsdag visserligen, men eftersom det är söndag idag, så var det lördag igår, och det finns några alternativ i telefonboken som man med en gång kan stryka, de ligger för ankare…
Men så ringer Matte till “Geta gräv” och “Torre” startar hemifrån inom fem minuter och när han kommit till åkern och fått kopplat i vajjern tar det bara någon minut, så är storvalle och grimmen uppe i ett jihu.
Men såhär kan man inte ha det… slira runt och sitta fast… men vad gör man? Det finns några alternativ för att få draget maskinen genom vattkärren. Bogsera, eller breddningshjul. Så ikväll när maskinen var lösdragen monterades “breddarena” på, så imorgon skall de prövas och se om det flyter med dem. Går inte något av det… ja, då får man lämna potatis i jorden. …
Ber till alla högre makter att det inte kommer så mycket mer regn… Varje droppe är nu en dropp för mycket…
