Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i “våras”, någon som minns?
Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.
Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…
Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.
Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.
Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.
Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så “-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂
Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas “väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…
Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.
Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.
Så “krella” vi iväg mot båten längs bergen.
Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.
I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.
Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom “strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller “hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.
På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…
Härliga bilder – blir nästan sjuk av påminnelser om seglatserna i skärgården trots den grå tonen hos vädret. Alla de klippiga holmar man kutat runt på liknar ju mycket dem som syns på fotona!
Har alltid undrat hur får och getter (man talar ju om bergsgetter) kan kuta runt på kala berg utan att slinta med sina hårda klövar…har de sugkoppar under? Själv hålls man ju inte upprätt ens med ordentliga vandringskängor, allra minst om man trampar i våt renlav…den är ju värre än såpa.
Hej Kimmen
Ja, alla holmar liknar varann, men när man kommer nära kan man konstatera att varje enskild liten holme är unik – det finns bara en sån.
Jo, det är fruktansvärt halt på våta berg. Laven under skor eller stövlar blir som tallsåpa på kakel. Smartare skulle vara att gå barfota, men kyla och ormar sätter stop. Men fåren går lika glatt var som helst förde, sugkoppar har jag också funderat på, men njääe… Inte hittat sådana under klövarna, än i alla fall. 😉 De far upp för berg hur som helst och nerför likaså. Skillnaden mellan bergsgetter och får är väl den, att bergsgetter far upp för lodräta bergsväggar, det gör inte fåren, lite sluttning behöver de 🙂
Tack Lotta för din härliga, beskrivande text! Det är ett stort nöje att läsa dina inlägg och en och annan gång har jag blivit våt i ögonvrån av rörelse. Jag är glad att du finns och att du upprätthåller den (ur min synvikel) äkta skäribon. Själv är jag ju landkrabba som inte behöver åka båt för att komma hem.
Tack Janette 🙂 Det värmde 🙂
Jag som envist hävdar att man inte självklart är skäribo bara för att man bor bakom en eller två färjor fick lite vatten på min kvarn. Enligt mej handlar det inte nödvändigtvis om exakt var man bor, utan hurdan man är, vilka levnadsvanor man har och hur man är funtad, om man “tillhör” den lilla utrotningshotade art av skäribor eller inte 🙂
Försök gå ner på alla fyra på klipphällarna Charlotta! Du ska se att det är skillnad på “fyrhjulsdrift” och “tvåhjulsdrift” 🙂 Fåren får nog också problem om dom försöker gå på två ben…….
Hej Christer 🙂
Det har hänt att jag försökt mej på det också. 😉 När berget sluttar kraftigt men är den kortaste vägen att ta när man skall förflytta sej, och få fåren med någonstans, har det hänt att man inte kunnat gå uppför, utan fått ta till en och annan krypmetod för att överhuvudtaget ha en chans. Det brukar ibland resultera i att jag på händer, knän/fötter kommit upp en bit, men sedan på den hala laven hasat ner tillbaka medan fåren kvickt hoppar till sidan när man kommer nerdråsande. Då ställer de sej mitt i bergssluttningen och ser frågande ut : Sku vi inte ta den här vägen?