“Årlig kontroll enligt det gårdsvisa övervakningsprogrammet för tse-sjukdomar hos får och getter”.
Så står det överst på pappret man får i handen. Veterinärbesök med andra ord. Veterinären kollar att allt står rätt till med fåren på gården. Att alla fåren står i ända, att ingen ser konstigt tse-symptom-aktig ut. Det skrivs upp hur många eller om det självdött något får, om man har anskaffat nya djur till gården och varifrån dom i sådana fall har kommit och så vidare, för att om eventuellt fall av tse kunna spåra ursprung osv.
Det här är Virpi som har varit veterinär här ända sen jag började med fåren.
“Nu kom du allt bra lagom” sade tjorven i saltkråkan, och så ville jag också säga, jag har nämligen haft en tacka som haft rött öga. Det har antagligen blivit skadat, fått en repa i globen och så har det börjat helna och arbeta lite på det självt. Tackan äter och mår bra, så någon större panik hade jag inte att ringa efter veterinär, men nu kom hon så lagom så hon fick titta till det sjuka ögat lite. Och medicinering blev det. Ingen stor kur, men lite salva för ögat så det repar sej.
Att fotografera ett fåröga är inte alltid enkelt, men man ser att det ligger en hinna ovanpå och så har det blivit som ett “ärr” där det är skadat.
Att jag råkade få se det sjuka ögat bland 73 andra ögon var kanske flax. Till lika är det så, att när man går hos fåren och spejjar ut över dem fastnar blicken snabbt i allt som är ens bara lite ovanligt, som tex ett sjukt öga, någon som hänger med öronen, någon som har lös mage eller någon som tappat en toss ull.
Nästa gång jag får veterinär besök hoppas jag att det hunnit bli vår. Då skall det tas blodprov på alla över ett år… Det är sådär lagomroligt… 😉 Jag har inget emot veterinär besök, men det är så ofta förknippat med någonting ledsamt, men å andra sidan när Virpi kommer, kommer ju hjälp 🙂